Plenarhandling
26.1.2011 B7‑0073/2011
FÖRSLAG TILL RESOLUTION
till följd av frågan för muntligt besvarande B7‑0805/2011
i enlighet med artikel 115.5 i arbetsordningen
om avfallskrisen i Kampanien
Luigi de Magistris, Sonia Alfano, Niccolò Rinaldi, Giommaria Uggias, Adina-Ioana Vălean
för ALDE-gruppen
Europaparlamentets resolution om avfallskrisen i Kampanien
Europaparlamentet utfärdar denna resolution
– med beaktande av direktiv 75/42/EEG om avfall, särskilt artikel 4,
– med beaktande av direktiv 91/689/EEG om farligt avfall, särskilt artikel 2,
– med beaktande av direktiv 99/31/EG om deponering av avfall, särskilt artikel 11 och bilaga II,
– med beaktande av ramdirektivet om avfall och om upphävande av vissa direktiv (2008/98/EG), särskilt artiklarna 17 och 18,
– med beaktande av sin resolution av den 19 november 2003 om ramdirektivet för avfall[1],
– med beaktande av sin resolution av den 16 september 1998 om kommissionens meddelande till Europaparlamentet och rådet om tillämpningen av direktiven om avfallspolitik[2],
– med beaktande av arbetsdokumentet om det informationsuppdrag som utskottet för framställningar genomförde i Kampanien (Italien) den 28–30 april 2010[3],
– med beaktande av den italienska lagen nr 123/2008, kungjord den 14 juli 2008,
– med beaktande av direktiv 2008/99/EG om skydd för miljön genom straffrättsliga bestämmelser,
– med beaktande av domstolens dom i mål C-135/05 av den 26 april 2007,
– med beaktande av domstolens dom i mål C-297/08 av den 4 mars 2010,
– med beaktande av artiklarna 191 och 260 i fördraget om Europeiska unionens funktionssätt,
– med beaktande av direktiv 2003/35/EG om åtgärder för allmänhetens deltagande i utarbetandet av vissa planer och program avseende miljön, särskilt artikel 2,
– med beaktande av Århuskonventionen,
– med beaktande av artiklarna 115.5 och 110.2 i arbetsordningen, och av följande skäl:
A. Avfallskrisen i provinsen Kampanien är det mest dramatiska kapitlet som ingår i historien om den problematiska avfallshanteringen i många delar av Italien, däribland Lazio, Kalabrien och Sicilien. I samtliga nämnda regioner utlystes under 1990-talet undantagstillstånd beträffande avfall, och regeringskommissarier med särskilda befogenheter och resurser utsågs.
B. Europaparlamentets utskott för framställningar antog den 5 oktober 2010 i princip enhälligt ett arbetsdokument3 om informationsuppdraget till Kampanien (Italien) den 28‑30 april 2010, som genomfördes efter upprepade framställningar om problem med avfallshanteringen i regionen.
C. En kort tid efter det att framställningsutskottet antog rapporten om informationsuppdraget blossade denna kris ånyo upp, efter att först ha givit sig till känna sommaren 2008, och ett nytt undantagstillstånd utlystes. Tillkännagivanden om de undantagsåtgärder som beslutats för att bemöta krisen, som att anlägga nya avfallsdeponier, möttes med massiva protester.
D. Den inledande lösningen att producera s.k. ekobalar och organiskt avfall genomfördes i slutändan utan att lagstiftningen följdes på ett korrekt sätt. På grund av att ingen avfallssortering eller något urval gjordes har uppskattningsvis över sex miljoner ekobalar av undermålig kvalitet och som misstänks innehålla giftigt avfall samlats på tillfälliga platser.
E. Acerras första förbränningsugn togs i drift först i mars 2010, men driften har lidit av att det saknats lämplig infrastruktur för separering och behandling av avfallet. Det förefaller inte finnas några klara gränser för vilka avfallstyper som förbränns och oron kvarstår över vad som sker med den giftiga askan från förbränningen.
F. Framstegen med avfallsminskningen och återvinningen av hushållsavfallet har varit ytterst få, och hushållsavfall och annat avfall har fortsatt förts till avfallsdeponier på ett urskillningslöst sätt och har uppenbarligen i vissa fall blandats med olika typer av industriavfall.
G. Många deponier har förklarats vara områden av strategiskt intresse och därför har medborgare och lokala myndigheter, inklusive polisen, hindrats från att kontrollera vad som faktiskt förs dit. En stor majoritet av deponierna drivs privat utan giltig licens eller tillstånd och det sker ingen offentlig kontroll av hur de förvaltas.
H. Ett centralt inslag i regeringskommissariernas undantagstillstånd är deras befogenhet att göra undantag från bestämmelser och kontroller, däribland miljökonsekvensbedömning och lagstiftning om offentlig upphandling, samt en till synes okontrollerad tillgång till offentliga medel. De gavs befogenhet att bestämma var anläggningarna, deponierna och förbränningsugnarna skulle ligga och de beslutade vilka företag som avtal skulle ingås med utan skyldighet att informera de lokala myndigheterna och de boende om vilka beslut som fattats. Själva systemet med regeringskommissarier har fått hård kritik och ett flertal rättsliga utredningar pågår och kriskommissariernas avfallshantering betraktas faktiskt av stora delar av befolkningen som en del av problemet snarare än lösningen.
I. Enligt Århuskonventionen har medborgarna rätt att bli informerade om situationen i sitt närområde och det är myndigheternas ansvar att tillhandahålla denna information och motivera medborgarna till att handla ansvarsfullt. Enligt direktiv 2003/35/EG är det medlemsstaternas uppgift att se till att allmänheten på ett tidigt stadium ges möjlighet till faktiskt deltagande i förberedande och ändringar eller översyn av de planer eller program som ska utarbetas enligt bestämmelserna.
J. Medborgare som protesterade mot situationen eller försökte föreslå alternativa tillvägagångssätt nonchalerades eller blev offentligt marginaliserade. De nationella politiska beslutsfattarnas huvudsakliga reaktion var att ställa soptipparna och förbränningsugnen i Acerra under sträng militär bevakning. Nyligen har en del arresteringar skett under offentliga demonstrationer i detta ärende, och det verkar stå klart att förbindelserna mellan medborgare och myndigheter har skadats allvarligt och att allmänhetens missnöje bara växer.
K. Regeringskommissariernas så kallade krishantering och deras bristande framgångar med att överbrygga problemen, som förvärrades av frånvaron av institutionella kontrollsystem, har öppnat nya möjligheter för den organiserade brottsligheten. Det finns klara bevis på varaktig inblandning av grupper inom den organiserade brottsligheten, nämligen Camorran, i den lönsamma avfallshanteringen, däribland dumpning av giftigt avfall från norditaliensk industri i hundratals illegala deponier och till och med i havet. Det förefaller helt otänkbart att myndigheterna inte skulle ha varit medvetna om en sådan storskalig verksamhet.
L. Europeiska kommissionen beslutade 2007 att spärra utbetalningen av 135 miljoner euro i bidrag till avfallsrelaterade projekt ur finansieringsperioden 2006–2013 och ytterligare 10,5 miljoner euro ur finansieringsperioden 2000–2006 tills systemet med regeringskommissarier avskaffas.
M. Det system för avfallshantering som nu används bygger fortfarande till mycket stor del på deponering och förbränning av avfall, i strid med de riktlinjer som anges i det nya ramdirektivet för avfall (2008/98/EG). Det finns fortfarande ingen sammanhängande plan för regionens avfallshantering som är i linje med de principer som ligger till grund för EU:s lagstiftning på området, som respekterar de hierarkier som gäller för behandling av avfall eller som säkerställer att deponering och förbränning sker på ett säkert sätt.
N. Det faktum att farligt avfall blandas eller deponeras med hushållsavfall och organiskt avfall, liksom det faktum att geologiska och hydrologiska faktorer inte har beaktats i vederbörlig ordning då beslut fattats om att anlägga avfallsdeponier i platser som Chiaiano, har inneburit förhöjda risker för att omgivande mark och grundvattenförekomster förorenas. Detta utgör en överträdelse av artiklarna 17 och 18 i ramdirektivet för avfall liksom av direktivet om deponering av avfall.
O. Avfallsdeponin i Cava Sari, i kommunen Terzigno, är belägen i Vesuvius nationalpark – ett Natura 2000-område och tillika ett av Unescos världsarvsområden – i strid med det godkännandeförfarande som anges i direktivet om deponering av avfall.
P. I sin dom av den 26 april 2007 i mål C-135/05 slog domstolen fast att Italien, bl.a. på grund av underlåtenhet att vidta alla nödvändiga åtgärder som krävs för att säkerställa att avfall återvinns eller bortskaffas utan fara för människors hälsa och utan att förfaranden eller metoder tillämpas som kan skada miljön, liksom att förbjuda att avfall överges, dumpas eller bortskaffas på ett okontrollerat sätt, har underlåtit att uppfylla sina skyldigheter enligt gemenskapsrätten. I sin nyligen utfärdade dom av den 4 mars 2010 i mål C-297/08 slog domstolen fast att Italien, på grund av underlåtenhet att vidta alla nödvändiga åtgärder som krävs i Kampanien, har underlåtit att uppfylla sina skyldigheter enligt artiklarna 4 och 5 i direktiv 2006/12/EG.
Q. Redan i sin resolution av den 16 september 2008 om tillämpningen av direktiven om avfallshantering krävde parlamentet att man systematiskt inleder överträdelseförfaranden mot medlemsstater som underlåter att iaktta de bestämmelser som anges i dessa direktiv samt uppmanar domstolen att varje kvartal framlägga en förteckning över aktuella mål mot medlemsstater som inte uppfyller sina skyldigheter härvidlag, inbegripet förteckningar över de fall som domstolen redan avgjort respektive de böter som den därvid utdömt. I sin resolution av den 19 november 2003 om uppföljningsrapporten till ramdirektivet för avfall efterlyste parlamentet en grundlig och enhetlig övervakning och samordning av genomförandet av gällande avfallslagstiftning.
1. Europaparlamentet efterlyser att en hållbar lösning skyndsamt hittas som uppfyller EU:s kriterier, framför allt genomförandet av en avfallshanteringsplan i vilken en central utgångspunkt är att avfallshierarkin respekteras, i enlighet med direktiv 2008/98/EG.
2. Europaparlamentet påminner om att efterlevnad av EU-rätten när det gäller avfall i Kampanien kräver mycket energiska insatser för att minska avfallsvolymerna och få förebyggande och minskning av avfall, återanvändning och materialåtervinning att öka rejält i betydelse, genom att tillräcklig infrastruktur tillhandahålls, och konstaterar att man måste lägga större vikt vid återvinning av organiskt avfall särskilt i detta till stor del lantliga område – en aspekt som hittills inte verkar ha uppmärksammats särskilt mycket.
3. Europaparlamentet anser att de långvariga undantagsåtgärder som de italienska myndigheterna föranlett, inbegripet utnämning av särskilda kommissarier och utseende av avfallsanläggningar som platser av ”strategiskt intresse” under militär kontroll, har varit kontraproduktiva, och fruktar att mörkningen av avfallshanteringen från de offentliga institutionernas sida har underlättat snarare än förhindrat ökad närvaro av organiserade kriminella grupper, såväl inom den officiella avfallshanteringen i regionen som i samband med illegalt bortskaffande av industriavfall. Parlamentet kräver därför mycket större insyn i de olika ansvariga myndigheternas arbete.
4. Europaparlamentet betonar vikten av att förtroendet åter byggs upp genom en strukturerad dialog mellan medborgarna och de olika myndigheterna samt myndigheter på olika nivåer, inom en strukturerad ram. Parlamentet beklagar de misstankar som myndigheterna riktat mot vissa medborgare som demonstrerat fredligt mot anläggning av nya avfallsdeponier och det våld som säkerhetsstyrkorna bemött dem med. Parlamentet är övertygat om att det endast är genom att aktivt låta medborgarna bli delaktiga i hela processen som man kan hitta en hållbar och varaktig lösning på avfallsproblemen i denna region.
5. Europaparlamentet uppmanar kommissionen att på obestämd tid förlänga spärrningen av redan fördelade EU-stöd för avfallsprojekt i region och att fortsätta att frysa dem tills en kontrollerbar avfallshanteringsplan är klar som samtliga berörda aktörer enats om.
6. Europaparlamentet riktar uppmärksamheten på de sju miljoner ton ekobalar som samlats i upplag, särskilt i Taverna del Ré, och understryker vikten av att prioritera att de avlägsnas och bortskaffas när man vet exakt vad de innehåller. Parlamentet upprepar att bortskaffandet av ekobalarna måste ske med hjälp av lämplig behandlingsmetod[4] och tas upp inom ramen för avfallshanteringsplanen, i vilken platser för varje behandling tydligt ska fastställas och grunda sig på rättsliga förfaranden.
7. Europaparlamentet noterar att man skyndsamt måste uppmärksamma den öppna och illegala dumpningen av blandat och oidentifierat avfall nära Ferandelle och uppmanar till att sträng förvaltningskontroll tillämpas. Parlamentet påminner de behöriga myndigheterna om att de för att säkerställa full överensstämmelse med direktivet om samordnade åtgärder för att förebygga och begränsa föroreningar, som för närvarande ses över, måste upprätta sträng kontroll över hanteringen av de olika typerna av industriavfall oavsett ursprung[5]. Parlamentet påpekar att särskilda platser måste utses som uppfyller EU‑direktivens bestämmelser så att en lämplig infrastruktur för industriavfall, specialavfall och giftigt avfall utvecklas. Parlamentet begär en förklaring till varför den planerade platsen för att ta emot organiskt avfall inte utnyttjas och begär att den ska tas i drift, förutsatt att den uppfyller de kriterier som fastställs i direktivet om avfallshantering.
8. Europaparlamentet beklagar att avfallsdeponier redan anlagts i naturskyddade områden inom Vesuvius nationalpark, som i Terzigno. Parlamentet avvisar med eftertryck alla planer på att utöka dessa avfallsdeponier och anser att förslaget att anlägga en andra avfallsdeponi i Terzigno (Cava Vitiello) är en oacceptabel villfarelse. Parlamentet föreslår att kommissionen ska begära ett föreläggande hos domstolen om de befintliga deponierna i naturskyddsområdena utökas eller om nya anläggs inom Natura 2000-områden.
9. Europaparlamentet uppmanar den italienska regeringen att vidta åtgärder i denna fråga i enlighet med EU-rätten, och framför allt att uppfylla de två senaste domarna från EU‑domstolen och att rätta till samtliga angivna överträdelser av EU-rätten, och påminner om skyldigheten att vidta åtgärder för att se till att unionens regelverk respekteras på alla nivåer.
10. Europaparlamentet uppmanar kommissionen att göra sitt yttersta inom ramen för sina befogenheter för att kontrollera, exempelvis genom systematisk tillsyn, att de behöriga myndigheterna i Italien grundligt ser till att avfall samlas in på ett korrekt sätt, sorteras och behandlas och att de regionala myndigheterna lägger fram en trovärdig plan.
11. Europaparlamentet anser att skattebetalarna inte ska stå för kostnaderna för att sanera de områden i Kampanien som förorenats av olika former av avfall utan av dem som är ansvariga för föroreningarna i enlighet med principen om att förorenaren betalar.
12. Europaparlamentet konstaterar att Italien inte anmält sitt införlivande av direktiv 2008/99/EG om skydd för miljön genom straffrättsliga bestämmelser inom tidsfristen, som löpte ut den 26 december 2010, men förväntar sig ändå att Italien efterlever direktivet till fullo och utdömer påföljder i enlighet med de avfallsrelaterade straffbara gärningar som räknas upp i direktivet, inbegripet för juridiska personer när förutsättningarna för detta är uppfyllda.
13. Europaparlamentet uppmanar kommissionen att utan dröjsmål väcka talan mot Italien vid domstolen, i enlighet med artikel 260 i FEUF, i syfte att fastställa påföljder som garanterar att de italienska myndigheterna följer domstolens dom, och framför allt säkerställer att de befintliga avfallsdeponierna överensstämmer med EU-rätten. Parlamentet anser att det vore lämpligt och i överensstämmelse med domstolens dom i mål C-304/02 att beordra Italien att både betala ett standardbelopp som straff för de långvariga och kontinuerliga överträdelserna av EU-direktiven under de gångna åren och ett dagligt vite från och med idag.
14. Europaparlamentet uppdrar åt talmannen att översända denna resolution till rådet, kommissionen och Italiens regering samt till det italienska parlamentets båda kammare.