Plenarhandling

 

A7-0045/2012

6.3.2012

***I

BETÄNKANDE

om förslaget till Europaparlamentets och rådets förordning om behörighet, tillämplig lag, erkännande och verkställighet av domar och officiella handlingar i samband med arv och om inrättandet av ett europeiskt arvsintyg

( COM(2009)0154 – C7‑0236/2009 – 2009/0157(COD) )

Utskottet för rättsliga frågor

Föredragande: Kurt Lechner

PR_COD_1consamCom

 

 

Teckenförklaring

  *  Samrådsförfarande

  ***  Godkännandeförfarande

  ***I  Ordinarie lagstiftningsförfarande (första behandlingen)

  ***II  Ordinarie lagstiftningsförfarande (andra behandlingen)

  ***III  Ordinarie lagstiftningsförfarande (tredje behandlingen)

 

(Det angivna förfarandet baseras på den rättsliga grund som angetts i förslaget till akt.)

 

 

 

 

 

Ändringsförslag till ett förslag till akt

Parlamentets ändringsförslag till ett förslag till akt ska markeras med fetkursiv stil. Kursiv stil används för att uppmärksamma berörda avdelningar på eventuella problem i förslaget till akt. Med kursiv stil markeras ord eller textavsnitt som det finns skäl att korrigera innan texten färdigställs (exempelvis om det i en språkversion förekommer uppenbara fel eller saknas ord eller textavsnitt). De berörda avdelningarna tar sedan ställning till dessa korrigeringsförslag.

 

Texten i hänvisningen ovanför ett ändringsförslag till en befintlig akt, som förslaget till akt är avsett att ändra, innehåller en tredje och en fjärde rad. Den tredje raden anger den befintliga akten och den fjärde vilken bestämmelse i denna som ändringsförslaget avser. Om parlamentet önskar ändra delar av en bestämmelse i en befintlig akt som inte ändrats i förslaget till akt, ska dessa markeras med fet stil. Eventuella strykningar ska i sådana fall markeras enligt följande: [...].

 

 

 

INNEHÅLL

Sida

FÖRSLAG TILL EUROPAPARLAMENTETS LAGSTIFTNINGSRESOLUTION  5

MOTIVERING  54

ÄRENDETS GÅNG  58

FÖRSLAG TILL EUROPAPARLAMENTETS LAGSTIFTNINGSRESOLUTION

om förslaget till Europaparlamentets och rådets förordning om behörighet, tillämplig lag, erkännande och verkställighet av domar och officiella handlingar i samband med arv och om inrättandet av ett europeiskt arvsintyg

( COM(2009)0154 – C7‑0236/2009 – 2009/0157(COD) )

(Ordinarie lagstiftningsförfarande: första behandlingen)

Europaparlamentet utfärdar denna resolution

–  med beaktande av kommissionens förslag till Europaparlamentet och rådet ( COM(2009)0154 ),

–  med beaktande av artiklarna 251.2 och 61 c och artikel 67.5 andra strecksatsen i EG-fördraget, i enlighet med vilka kommissionen har lagt fram sitt förslag för parlamentet (C7‑0236/2009),

–  med beaktande av meddelandet från kommissionen till Europaparlamentet och rådet med titeln ”Konsekvenser av Lissabonfördragets ikraftträdande för pågående interinstitutionella beslutsförfaranden” ( KOM(2009)0665 ),

–  med beaktande av artiklarna 294.3 och 81.2 i fördraget om Europeiska unionens funktionssätt,

–  med beaktande av yttrandet från Europeiska ekonomiska och sociala kommittén av den 14 juli 2010[1],

–  med beaktande av artikel 55 i arbetsordningen,

–  med beaktande av betänkandet från utskottet för rättsliga frågor ( A7‑0045/2012 ).

1.  Europaparlamentet antar nedanstående ståndpunkt vid första behandlingen.

2.  Europaparlamentet uppmanar kommissionen att lägga fram en ny text för parlamentet om den har för avsikt att väsentligt ändra sitt förslag eller ersätta det med ett nytt.

3.  Europaparlamentet uppdrar åt talmannen att översända parlamentets ståndpunkt till rådet, kommissionen och de nationella parlamenten.

Ändringsförslag 1

EUROPAPARLAMENTETS ÄNDRINGSFÖRSLAG[2]*

till kommissionens förslag

---------------------------------------------------------

EUROPAPARLAMENTETS OCH RÅDETS FÖRORDNING

om behörighet, tillämplig lag, erkännande och verkställighet av domar samt godkännande och verkställighet av officiella handlingar i samband med arv och om inrättandet av ett europeiskt arvsintyg

 

EUROPAPARLAMENTET OCH EUROPEISKA UNIONENS RÅD HAR ANTAGIT DENNA FÖRORDING

med beaktande av fördraget om Europeiska unionens funktionssätt, särskilt artikel 81.2,

med beaktande av Europeiska kommissionens förslag,

med beaktande av Europeiska ekonomiska och sociala kommitténs yttrande[3],

i enlighet med det ordinarie lagstiftningsförfarandet, och

av följande skäl:

(1)  Unionen har satt som mål att bevara och utveckla ett område med frihet, säkerhet och rättvisa, inom vilket man säkerställer fri rörlighet för personer. I syfte att gradvis upprätta ett sådant område ska unionen besluta om åtgärder rörande civilrättsligt samarbete med gränsöverskridande verkan, särskilt när detta behövs för att den inre marknaden ska fungera väl.

(2)  Enligt artikel 81.2 c i fördraget får sådana åtgärder omfatta åtgärder som syftar till att säkerställa förenlighet mellan tillämpliga bestämmelser i medlemsstaterna om lagkonflikter och om domstolars behörighet.

(3)  Europeiska rådet uttryckte vid sitt möte i Tammerfors den 15 och 16 oktober 1999 sitt stöd för principen om ömsesidigt erkännande av domar och andra avgöranden av rättsliga myndigheter och såg detta som en hörnsten i det rättsliga samarbetet på det civilrättsliga området samt uppmanade rådet och kommissionen att anta ett åtgärdsprogram för att genomföra den principen.

(4)  Kommissionens och rådets gemensamma åtgärdsprogram för genomförande av principen om ömsesidigt erkännande av domar på privaträttens område[4] antogs den 30 november 2000. I detta program identifieras åtgärder som rör harmonisering av lagvalsregler som åtgärder som underlättar ömsesidigt erkännande av domar, och det föreskrivs att man utarbetar en rättsakt om testamenten och arv ▌.

(5)  Vid sitt möte i Bryssel den 4–5 november 2004 antog Europeiska rådet ett nytt program, kallat Haagprogrammet: Stärkt frihet, säkerhet och rättvisa i Europeiska unionen[5]. Detta program framhåller behovet av att ▌ anta en rättsakt om arvsordning som främst omfattar frågan om lagvalsregler, behörighet, ömsesidigt erkännande och verkställighet av domar på området samt ett europeiskt arvsintyg ▌.

(5a)  Vid sitt möte i Bryssel den 10–11 december 2009 antog Europeiska rådet ett nytt flerårigt program, kallat Stockholmsprogrammet – ett öppet och säkert Europa i medborgarnas tjänst och för deras skydd[6]. I det programmet anser Europeiska rådet att det ömsesidiga erkännandet borde utvidgas till områden som ännu inte omfattas men som är betydelsefulla i det dagliga livet, till exempel arv och testamenten, samtidigt som medlemsstaternas rättssystem, inbegripet grunderna för rättsordningen och nationella sedvänjor på området, tas i beaktande.

(6)  En väl fungerande inre marknad bör underlättas genom att man avskaffar hindren för fri rörlighet för de personer som för närvarande har svårt att hävda sina rättigheter till ▌ kvarlåtenskap vid arv med gränsöverskridande verkan. I det europeiska området för rättvisa bör medborgarna kunna utforma sina arvsrättsliga förhållanden i förväg. Det är också viktigt att på ett effektivt sätt skydda rättigheterna för arvingar, testamentstagare, övriga till den avlidne närstående personer och fordringsägare i dödsboet.

(7)  För att uppnå dessa mål sammanförs i den föreliggande förordningen bestämmelserna om ▌ behörighet, tillämplig lag och erkännande eller, i tillämpliga fall, godkännande, verkställbarhet och verkställighet av domar, officiella handlingar och förlikningar inför domstol samt om införande av ett europeiskt arvsintyg.

(8)  Denna förordnings tillämpningsområde bör innefatta alla civilrättsliga aspekter av arv efter en avliden person, det vill säga alla former av överföring av tillgångar, rättigheter och skyldigheter efter dödsfall, oavsett om det rör sig om ett testamentariskt förordnande om kvarlåtenskap eller om intestatarv.

(8a)  Denna förordning bör inte tillämpas på skattefrågor eller förvaltningsrättsliga frågor. Det bör därför vara den nationella lagstiftningen som avgör till exempel hur skatter och andra förvaltningsrättsliga ansvarsområden beräknas och betalas, oavsett om det rör sig om skatter som den avlidne skulle betala vid tidpunkten för sin bortgång eller om någon typ av arvsskatt som ska betalas av dödsboet eller förmånstagarna. Det bör också vara den nationella lagstiftningen som avgör huruvida frigörande av kvarlåtenskapen till förmånstagarna enligt denna förordning eller registrering av kvarlåtenskapen i ett register får bli föremål för beskattning.

(8b)  Denna förordning bör inte tillämpas på andra civilrättsliga områden än arv. För tydlighetens skull bör ett antal frågor som skulle kunna betraktas som knutna till arvsområdet uttryckligen undantas från förordningens tillämpningsområde.

(8c)  Denna förordning bör således inte tillämpas på frågor som rör makars förmögenhetsförhållanden, reglerade inom vissa rättssystem, i den mån dessa inte påverkar arvsfrågor eller förmögenhetsrättsliga frågor avseende förhållanden som bedöms ha verkan jämförbar med äktenskap. De myndigheter som handlägger ett arv enligt denna förordning bör dock, beroende på omständigheterna, beakta en avveckling av den avlidnes äktenskapliga förmögenhetsförhållanden eller liknande förmögenhetsrättsliga förhållanden vid fastställandet av den avlidnes kvarlåtenskap och förmånstagarnas respektive arvslotter.

(8d)  Frågor som rör upprättande, förvaltning och upplösande av truster bör också undantas från tillämpningsområdet för denna förordning. Detta bör inte tolkas som ett generellt undantag för truster. När en trust upprättas genom testamente eller enligt lagföreskrifter i samband med intestatarv bör den lag som är tillämplig på arvet enligt denna förordning tillämpas när det gäller arvsordningen för tillgångarna och fastställandet av förmånstagarna.

(9)  ▌ Sakrätter, intressen och tillgångar som uppkommit eller överlåtits på annat sätt än genom arv, till exempel genom gåvor, bör också vara undantagna från denna förordnings tillämpningsområde. Dock bör det vara den lag som denna förordning anger som tillämplig på arvet som bör avgöra huruvida gåvor eller andra förordnanden som gjorts under livstiden och som gett upphov till sakrätt i fast egendom före tidpunkten för dödsfallet ska återföras eller beaktas vid fastställandet av förmånstagarnas arvslotter i enlighet med den lag som är tillämplig på arvet.

(10)  Denna förordning bör medge uppkomst eller överlåtelse genom arv av en rättighet i fast eller lös egendom i enlighet med den lag som är tillämplig på arvet. Den bör dock inte inverka på det begränsade antal numeri clausus över sakrätter i fast egendom som finns i vissa medlemsstaters nationella lagstiftning. ▌ En medlemsstat bör inte vara skyldig att erkänna en sakrätt i fast egendom avseende egendom i den medlemsstaten om denna sakrätt i fast egendom inte är känd inom medlemsstatens förmögenhetsrätt.

(10a)  För att förmånstagarna ska komma i åtnjutande i en annan medlemsstat av de rättigheter som uppkommit eller överlåtits på dem genom arv bör denna förordning dock möjliggöra anpassningen av en okänd sakrätt i fast egendom till den närmast likvärdiga sakrätten i fast egendom enligt lagstiftningen i denna andra medlemsstat. En sådan anpassning bör genomföras med beaktande av de syften och intressen som den specifika sakrätten i fast egendom motiveras av och den verkan den har.

  För att kunna bestämma närmast likvärdiga nationella sakrätt i fast egendom får myndigheterna eller de behöriga personerna i den stat vars lag tillämpas på arvet kontaktas angående ytterligare information om sakrättens natur och verkningar. Härvid kan befintliga nätverk på området för rättsligt samarbete på privaträttens område användas liksom alla andra tillgängliga medel som underlättar förståelsen av utländsk lag.

(10b)  Den anpassning av okända sakrätter i fast egendom som uttryckligen föreskrivs i denna förordning bör inte utesluta andra former av anpassning i samband med tillämpningen av denna förordning.

(10c)  De krav som ställs vid registrering i ett register av en rättighet i fast eller lös egendom bör undantas från denna förordnings tillämpningsområde. Det bör därför vara lagen i den medlemsstat där registret förs (för fast egendom lagen där egendomen är belägen (lex rei sitae)) som avgör de rättsliga villkoren och förfarandet för registreringen och vilka myndigheter, såsom myndigheter med ansvar för fastighetsregister eller notarii publici, som ansvarar för att kontrollera att alla krav har uppfyllts och att de handlingar som uppvisats är tillräckliga eller innehåller de uppgifter som krävs. I synnerhet får myndigheterna kontrollera att den avlidnes rätt till den kvarlåtenskap som anges i den handling som uppvisas för registrering är en rättighet som har registrerats i registret eller som på annat sätt bevisas i enlighet med lagstiftningen i den medlemsstat där registret förs.

För att undvika duplicering av handlingar bör registeransvariga myndigheter godkänna handlingar som har upprättats av behöriga myndigheter i en annan medlemsstat och vilkas rörlighet föreskrivs i denna förordning. I synnerhet bör det europeiska arvsintyg som utfärdas enligt denna förordning utgöra en giltig handling för registrering av kvarlåtenskapen i ett register i en medlemsstat.

Detta bör dock inte innebära att de myndigheter som är involverade i registreringen inte kan uppmana den person som ansöker om registrering att lämna sådana ytterligare uppgifter eller handlingar som krävs enligt lagen i den medlemsstat där registret förs, till exempel information eller handlingar gällande betalning av skatt. Den behöriga myndigheten får meddela den person som ansöker om registrering hur den information eller de handlingar som saknas kan lämnas.

(10d)  Verkningarna av registreringen av en rättighet i ett register bör också undantas från denna förordnings tillämpningsområde. Det bör därför vara lagen i den medlemsstat där registret förs som avgör huruvida registreringen exempelvis har en fastställande eller konstitutiv verkan. Om det exempelvis för att förvärva en rättighet i fast egendom krävs registrering enligt lagen i den medlemsstat där registret förs – för att registrens erga omnes-verkan ska uppnås eller för att skydda förlikningar inför domstol – bör tidpunkten för detta förvärv regleras av lagen i denna medlemsstat.    

(11)  Denna förordning bör ta hänsyn till de olika system för handläggning av arvsrättsliga frågor som tillämpas i medlemsstaterna. I denna förordning bör begreppet ”domstol” därför ges en vid definition så att det täcker inte bara domstolar i ordets egentliga mening, vilka utövar rättsliga funktioner, utan också de notarii publici eller registreringsmyndigheter i en del medlemsstater som i vissa arvsfrågor utövar rättsliga funktioner i likhet med domstolar och de notarii publici och rättstillämpare som i vissa medlemsstater utövar rättsliga funktioner i vissa arvsfrågor genom delegering från en domstol. Alla domstolar enligt definitionen i denna förordning bör vara underkastade denna förordnings bestämmelser om behörighet.

  Däremot bör begreppet ”domstol” inte omfatta sådana icke-rättsliga myndigheter i en medlemsstat som enligt nationell lagstiftning har befogenhet att handlägga arvsfrågor, såsom notarii publici i flertalet medlemsstater, där de vanligtvis inte utövar rättsliga funktioner.

(11a)  Enligt denna förordning bör alla notarii publici som har behörighet i arvsrättsliga frågor i medlemsstaterna ha rätt att utöva denna behörighet. Huruvida notarii publici i en viss medlemsstat kommer att vara underkastade bestämmelserna om behörighet i denna förordning eller inte bör bero på huruvida de omfattas av den definition av begreppet ”domstol” som gäller för denna förordning.

(11b)  Akter som utfärdats av en notarius publicus i arvsrättsliga frågor i medlemsstaterna bör spridas i enlighet med denna förordning. Om notarii publici utövar rättsliga funktioner är de underkastade bestämmelserna om behörighet, och deras avgöranden bör spridas i enlighet med bestämmelserna om erkännande, verkställbarhet och verkställighet av domar. När notarii publici inte utövar rättsliga funktioner är de inte underkastade bestämmelserna om behörighet, och de officiella handlingar som de utfärdar bör spridas i enlighet med bestämmelserna om officiella handlingar.

(12)  Med tanke på EU-medborgarnas ökande rörlighet samt för att säkerställa en korrekt rättstillämpning i EU och säkra den faktiska anknytningen mellan arvet och den medlemsstat där behörigheten utövas bör det i denna förordning anges att det allmänna anknytningskriteriet för fastställande av såväl behörighet som tillämplig lag bör vara den avlidnes hemvist vid tidpunkten för dödsfallet. Vid fastställandet av hemvisten bör den myndighet som handlägger arvet göra en helhetsbedömning av omständigheterna kring den avlidnes liv under de år som föregick dödsfallet och vid tidpunkten för dödsfallet, med beaktande av alla relevanta omständigheter, särskilt hur varaktig och regelbunden den avlidnes vistelse i den berörda staten varit, förhållandena för vistelsen samt skälen till denna. Den på detta sätt fastställda hemvisten bör ha en nära och stabil koppling till den berörda staten med beaktande av de specifika målen för denna förordning.

(12a)  Fastställandet av den avlidnes hemvist kan i vissa fall visa sig komplicerat. Ett sådant fall kan i synnerhet uppkomma om den avlidne av yrkesmässiga eller ekonomiska skäl har bott utomlands, ibland under längre perioder, men bibehållit en nära och stabil koppling till sin ursprungsstat.

I ett sådant fall skulle det, beroende på omständigheterna, kunna anses att den avlidne fortfarande hade sin hemvist i sin ursprungsstat, där den avlidnes familj hade sitt intressecentrum och den avlidne hade sitt sociala liv. Andra komplicerade fall kan uppkomma då den avlidne har bott i flera stater eller rest från stat till stat utan att ha något mer permanent boende i någon av dessa. Om den avlidne var medborgare i en av dessa stater eller hade alla sina viktigaste tillgångar i en av dessa stater skulle den avlidnes medborgarskap eller den plats där tillgångarna var belägna kunna vara en särskild faktor vid helhetsbedömningen av alla omständigheter.

(12b)  Vad gäller fastställandet av vilken lag som ska tillämpas på arvet får den myndighet som handlägger arvet i undantagsfall – exempelvis om den avlidne relativt nyligen före sin död hade flyttat till den stat där han hade sin hemvist och det av samtliga omständigheter i fallet framgår att vederbörande uppenbarligen hade en närmare anknytning till en annan stat – bestämma att den lag som ska tillämpas på arvet inte ska vara lagen i den stat där den avlidne hade sin hemvist utan lagen i den stat till vilken den avlidne uppenbarligen hade en närmare anknytning. Den uppenbart närmaste anknytningen bör dock inte användas som kompletterande anknytningskriterium i fall då det visar sig komplicerat att fastställa var den avlidne hade sin hemvist vid tidpunkten för dödsfallet.

(12c)  Ingenting i denna förordning bör hindra en domstol från att tillämpa bestämmelser som är utformade för att förhindra kringgående av lagen, såsom fraude à la loi inom internationell privaträtt.

(12d)  Reglerna i denna förordning är tänkta att se till att den myndighet som handlägger arvet i flertalet fall kommer att tillämpa den egna lagstiftningen. Därför anger denna förordning ett antal bestämmelser som skulle träda i kraft då den avlidne för regleringen av sitt arv hade valt lagstiftningen i en medlemsstat där vederbörande var medborgare.

(12e)  En av dessa bestämmelser bör ge de parter som berörs av arvet möjlighet att ingå ett avtal om val av domstol till förmån för domstolarna i den medlemsstat vars lag har valts. Det blir då nödvändigt att från fall till fall, framför allt beroende på den fråga som omfattas av avtalet om val av domstol, avgöra huruvida avtalet måste ingås av samtliga parter som berörs av arvet eller om några av dessa kan enas om att låta den valda domstolen avgöra en särskild fråga i en situation där en dom i denna domstol inte skulle påverka de övriga parternas rätt till arvet.

(12f)  En domstol som på eget initiativ tagit upp ett arvsmål, vilket förekommer i vissa medlemsstater, bör avsluta förfarandet om parterna enas om att göra upp arvsfrågan i godo utanför domstol i den medlemsstat vars lag har valts.

  Om en domstol inte har tagit upp arvsmålet på eget initiativ bör denna förordning inte hindra parterna från att göra upp arvsfrågan i godo utanför domstol, t.ex. hos en notarius publicus i en medlemsstat som de själva valt, om detta är möjligt enligt den medlemsstatens lagstiftning. Detta bör även vara fallet om den lag som är tillämplig på arvet inte är lag i den medlemsstaten.

(13)  För att säkerställa att domstolarna i alla medlemsstater får utöva behörighet på samma grunder när det gäller arv efter personer som inte hade sin hemvist i en medlemsstat vid tidpunkten för dödsfallet bör man i denna förordning på ett uttömmande sätt, i hierarkisk ordning, förteckna de grunder på vilka sådan subsidiär behörighet får utövas.

(13a)  För att framför allt råda bot på situationer där rättsvägran föreligger bör man i denna förordning föreskriva ett forum necessitatis som gör det möjligt för en domstol i en medlemsstat att i undantagsfall avkunna dom i ett arvsärende som har nära anknytning till ett tredjeland. Ett sådant undantagsfall kan anses föreligga när ett förfarande visar sig vara omöjligt i det berörda tredjelandet, exempelvis på grund av inbördeskrig, eller när sökanden inte rimligen kan förväntas inleda eller genomföra ett förfarande i det landet. En sådan behörighet grundad på forum necessitatis bör dock kunna utövas endast om målet har tillräcklig anknytning till den medlemsstat där talan väcks.

(14)  För att underlätta för arvtagare och testamentstagare med hemvist i en annan medlemsstat än den där arvsärendet handläggs eller kommer att handläggas bör denna förordning ge alla som är arvsberättigade enligt den lag som är tillämplig på arvet en möjlighet att avge en förklaring om accept av eller avstående från arv, legat eller laglott eller, när det gäller dödsboets skulder, en förklaring om ansvarsbegränsning enligt lagen i den medlemsstat där de har sin hemvist, ▌ inför en domstol i den medlemsstaten. Detta bör inte utesluta att sådana förklaringar avges inför andra myndigheter i den medlemsstaten som är behöriga att ta emot förklaringar enligt den nationella lagstiftningen. Personer som väljer att utnyttja möjligheten att avge förklaringar i den medlemsstat där de har sin hemvist bör själva inom den tidsfrist som fastställs i den lag som är tillämplig på arvet underrätta den domstol eller myndighet som handlägger eller kommer att handlägga arvskiftet om att sådana förklaringar har gjorts.

(14a)  En person som önskar begränsa sitt ansvar i fråga om dödsboets skulder bör inte ha möjlighet att göra detta genom att endast avge en förklaring i detta syfte inför domstolar eller andra behöriga myndigheter i den medlemsstat där denne har sin hemvist och där den lag som är tillämplig på arvet kräver att denne inleder ett särskilt rättsligt förfarande, t.ex. förrättande av bouppteckning, inför den behöriga domstolen. En förklaring som i sådana fall görs av en person som har sin hemvist i medlemsstaten och på det sätt som föreskrivs i den medlemsstatens lagstiftning bör därför inte vara formellt giltig enligt denna förordning, och inte heller bör handlingar som inleder det rättsliga förfarandet i sig anses utgöra förklaringar enligt denna förordning.

▌

(16)  För att rättsväsendet ska fungera väl bör sinsemellan oförenliga domar inte avkunnas i olika medlemsstater. Den här förordningen bör därför innehålla allmänna processrättsliga regler liknande dem i andra unionsinstrument på området civilrättsligt samarbete.

(16a)  En sådan processrättslig regel är regeln om litispendens, som kommer att träda i kraft om samma arvsmål handläggs vid olika domstolar i olika medlemsstater. Den regeln kommer då att fastställa vilken domstol som bör fortsätta handläggningen av arvsmålet.

(16b)  Eftersom arvsfrågor i vissa medlemsstater kan handläggas av icke-rättsliga myndigheter, t.ex. notarii publici som inte är bundna av behörighetsbestämmelserna i denna förordning, går det inte att utesluta att en uppgörelse i godo utanför domstol och domstolsförfaranden avseende samma arv, eller två uppgörelser i godo utanför domstol avseende samma arv, kan inledas parallellt i olika medlemsstater. I sådana fall bör det vara de berörda parternas sak att så snart de blir medvetna om de parallella förfarandena sinsemellan enas om hur de ska förfara. Om de inte kan nå en överenskommelse, bör arvskiftet handläggas och avgöras av de domstolar som är behöriga enligt denna förordning.

(17)  För att allmänheten ska kunna utnyttja den inre marknadens fördelar utan att äventyra rättssäkerheten bör den här förordningen ge dem möjlighet att förutse vilken lag som ska tillämpas på deras kvarlåtenskap. Harmoniserade bestämmelser om lagkonflikter bör införas för att sinsemellan oförenliga beslut ska kunna undvikas. Huvudregeln bör vara att arvet ska regleras av en förutsebar lag med nära anknytning till arvlåtarens situation. Av rättssäkerhetsskäl och för att undvika att kvarlåtenskapen splittras bör den lagen omfatta hela kvarlåtenskapen, dvs. all egendom som utgör kvarlåtenskap, oavsett tillgångarnas karaktär och oavsett om tillgångarna befinner sig i en annan medlemsstat eller i ett tredjeland.

(18)  Den här förordningen bör ge medborgarna möjlighet att i förväg utforma sina arvsrättsliga förhållanden genom att välja vilken lag som ska vara tillämplig på arvet. Detta val bör begränsas till lagen i den stat där de är medborgare för att säkerställa en koppling mellan den avlidne och den valda lagen och undvika att en lag väljs i avsikt att kullkasta de legitima förväntningarna hos personer som har rätt till en laglott.

(18a)  Lagvalet bör uttryckligen anges i en förklaring i form av ett förordnande om kvarlåtenskap eller framgå av villkoren i ett sådant. Valet av lag kan anses framgå av ett sådant förordnande om kvarlåtenskap om den avlidne exempelvis i sitt förordnande hänvisat till särskilda bestämmelser i lagen i den stat där han eller hon var medborgare eller om han eller hon på annat sätt omnämnt denna lag.

(18b)  Ett lagval enligt denna förordning bör vara giltigt även om den valda lagen inte ger någon möjlighet att välja lag i samband med arv. Den valda lagen bör emellertid vara avgörande i frågan om den materiella giltigheten för valet, dvs. huruvida den person som gjort valet kan anses ha förstått och samtyckt till det som han eller hon gjorde. Detsamma bör gälla vid ändring eller upphävande av lagval.

(18c)  Vid tillämpningen av denna förordning bör fastställandet av en persons medborgarskap eller flerfaldiga medborgarskap vara en inledande fråga att lösa. Huruvida en person ska anses vara medborgare i en stat är en fråga som inte omfattas av denna förordning och som är underkastad nationell lagstiftning samt i tillämpliga fall internationella konventioner, med full respekt för Europeiska unionens allmänna principer.

(18d)  Den lag som är tillämplig på arvet bör styra arvet från det att arvsförfarandet inleds till dess att de tillgångar som utgör kvarlåtenskapen överlåtits på förmånstagarna, i enlighet med bestämmelserna i den lagen. Den bör omfatta frågor som rör förvaltningen av kvarlåtenskapen och ansvaret för dödsboets skulder. Betalningen av dödsboets skulder kan, särskilt beroende på den lag som är tillämplig på arvet, inbegripa en särskild rangordning av fordringsägarna.

(18e)  De bestämmelser om behörighet som fastställs i denna förordning kan i vissa fall leda till en situation där den domstol som är behörig att fatta beslut om arvet inte kommer att tillämpa sin egen lagstiftning. När denna situation uppstår i en medlemsstat vars lagstiftning föreskriver att en boutredningsman ska utses bör denna förordning ge domstolarna i den medlemsstaten rätt att utse en eller flera boutredningsmän enligt sin egen lagstiftning när talan väcks vid dem. Detta bör inte påverka val som görs av parterna för att avgöra arvsfrågan i godo utanför domstol i en annan medlemsstat, där detta är möjligt enligt lagstiftningen i den medlemsstaten. I syfte att garantera en smidig samordning mellan den lag som är tillämplig på arvet och lagen i den utseende domstolens medlemsstat bör domstolen utse den eller de personer som skulle ha rätt att vara boutredningsmän enligt den lag som är tillämplig på arvet, till exempel testamentsexekutorn för den avlidne eller arvingarna själva eller, om den lag som är tillämplig på arvet så kräver, en boutredningsman. Domstolarna får emellertid i särskilda fall där deras lagstiftning kräver detta utse en boutredningsman även om detta inte föreskrivs i den lag som är tillämplig på arvet. Om den avlidne hade utsett en testamentsexekutor får denne inte berövas sina befogenheter såvida den lag som är tillämplig på arvet inte medger ett upphävande av hans eller hennes mandat.

(18f)  De befogenheter som utövas av de boutredningsmän som utsetts i den medlemsstat i vilken den domstol där talan väcks befinner sig bör vara de boutredningsbefogenheter som de får utöva enligt den lag som är tillämplig på arvet. Om till exempel arvingen alltså utses till boutredningsman bör han eller hon ha de boutredningsbefogenheter som en arvinge skulle ha enligt den lagen. Om de boutredningsbefogenheter som får utövas enligt den lag som är tillämplig på arvet inte är tillräckliga för att bevara dödsboets tillgångar eller skydda fordringsägarnas rättigheter eller rättigheterna för andra personer som har stått som garanter för den avlidnes skulder, får den eller de boutredningsmän som utsetts i den medlemsstat i vilken den domstol där talan väcks befinner sig utöva kvarstående boutredningsbefogenheter i detta syfte i enlighet med lagstiftningen i den medlemsstaten. Sådana kvarstående befogenheter skulle exempelvis kunna inbegripa upprättande av en förteckning över dödsboets tillgångar och skulder, information till fordringsägarna om inledandet av arvsförfarandet och en uppmaning till dem om att uppge sina fordringar samt att vidta eventuella interimistiska åtgärder – däribland skyddsåtgärder – avsedda att bevara dödsboets tillgångar. De handlingar som utförs av en boutredningsman enligt kvarstående befogenheter bör respektera den lag som är tillämplig på arvet vad avser överlåtelse av kvarlåtenskapen, inklusive överlåtelse som inletts av förmånstagarna innan boutredningsmannen utsågs, ansvaret för dödsboets skulder och förmånstagarnas rättigheter, inklusive i förekommande fall rätt till accept av eller avstående från arv. Sådana handlingar skulle exempelvis kunna inbegripa överlåtelse av tillgångar eller betalning av skulder där detta skulle medges enligt den lag som är tillämplig på arvet. Om utseendet av en boutredningsman ändrar ansvaret för arvingarna enligt den lag som är tillämplig på arvet bör en sådan ändring av ansvaret respekteras.

(18g)  Denna förordning bör inte hindra att fordringsägare, till exempel genom ombud, får vidta sådana ytterligare åtgärder som kan finnas att tillgå enligt den nationella lagstiftningen – i förkommande fall i enlighet med de relevanta unionsinstrumenten – för att skydda sina rättigheter.

(18h)  Denna förordning bör medge tillhandahållande av information om inledandet av arvsförfarandet till potentiella fordringsägare i andra medlemsstater där det finns tillgångar. Vid tillämpningen av denna förordning bör möjligheten därför beaktas att inrätta en mekanism – om lämpligt via e-juridikportalen – för att ge potentiella fordringsägare i andra medlemsstater tillgång till relevant information så att de kan uppge sina fordringar.

(18i)  Den lag som är tillämplig på arvet bör fastställa vilka förmånstagarna är vid ett arvskifte. I merparten av lagarna omfattar begreppet ”förmånstagare” arvingar, testamentstagare och personer som har rätt till en laglott, även om exempelvis testamentstagarnas rättsliga ställning inte är densamma i alla lagarna. Enligt vissa lagar kan testamentstagaren erhålla en direkt del i kvarlåtenskapen, medan testamentstagaren enligt andra lagar endast kan få en fordran på arvtagarna.

(18j)  För att garantera rättssäkerhet för personer som i förväg vill planera sina arvsrättsliga förhållanden bör denna förordning fastställa en särskild bestämmelse om lagkonflikter beträffande tillåtligheten och den materiella giltigheten för förordnanden om kvarlåtenskap. För att säkerställa en enhetlig tillämpning av denna bestämmelse bör de faktorer som bör betraktas som faktorer som hänför sig till materiell giltighet förtecknas i denna förordning. Granskningen av den materiella giltigheten för ett förordnande om kvarlåtenskap kan leda till slutsatsen att förordnandet om kvarlåtenskap rättsligt sett inte existerar.

(18k)  Medlemsstaterna har olika bestämmelser när det gäller tillåtligheten och godkännandet av ett arvsavtal, som är en typ av förordnande om kvarlåtenskap. För att göra det lättare att få arvsrättigheter till följd av ett arvsavtal godkända i medlemsstaterna bör det i denna förordning fastställas vilken lag som ska reglera sådana avtals tillåtlighet, deras materiella giltighet och deras bindande verkningar parterna emellan, inbegripet villkoren för deras upphävande.

(18l)  Den lagstiftning som enligt denna förordning kommer att reglera tillåtligheten och den materiella giltigheten för ett förordnande om kvarlåtenskap och, när det gäller arvsavtal, de bindande verkningarna parterna emellan, bör inte påverka rättigheterna för en person som enligt den lagstiftning som är tillämplig på arvet har rätt till en laglott eller en annan rätt som han eller hon inte kan fråntas av den person vars kvarlåtenskap det gäller.

(18m)  När det i denna förordning hänvisas till den lagstiftning som skulle ha varit tillämplig på arvet efter den person som upprättar ett förordnande om kvarlåtenskap, om han eller hon hade avlidit samma dag som förordnandet gjordes, ändrades eller återkallades – vilket kan hända – bör en sådan hänvisning betraktas som en hänvisning till antingen lagstiftningen i den stat där den berörda personen hade sin hemvist den dagen eller, om han eller hon gjort ett lagval enligt denna förordning, lagstiftningen i den stat där han eller hon var medborgare den dagen.

(19)  Denna förordning bör reglera formella giltighetskrav på alla förordnanden om kvarlåtenskap som upprättas skriftligen genom bestämmelser som överensstämmer med bestämmelserna i Haagkonventionen av den 5 oktober 1961 rörande lagkonflikter i fråga om formen för testamentariska förordnanden. Vid avgörande av den formella giltigheten för ett förordnande om kvarlåtenskap enligt denna förordning bör den behöriga myndigheten inte beakta ett internationellt inslag som tillkommit på ett bedrägligt sätt i syfte att kringgå bestämmelserna om den formella giltigheten.

(20d)  Vid tillämpningen av denna förordning bör varje lagbestämmelse genom vilken de tillåtna formerna av förordnanden om kvarlåtenskap begränsas på grundval av vissa personliga egenskaper hos den person som upprättar förordnandet, såsom hans eller hennes ålder, anses hänföra sig till formen. Detta bör inte tolkas som att den tillämpliga lagen i fråga om den formella giltigheten för ett förordnande om kvarlåtenskap enligt denna förordning bör avgöra huruvida en minderårig har kapacitet att upprätta ett förordnande om kvarlåtenskap. Den lagen bör vara avgörande endast i fråga om huruvida en personlig egenskap som till exempel minderårighet bör förhindra en person från att upprätta ett förordnande om kvarlåtenskap i en viss form.

▌

(22)  Med hänsyn till ekonomiska, familjemässiga eller sociala förhållanden är vissa typer av fast egendom, vissa företag och andra särskilda kategorier av tillgångar föremål för särskilda regler i den medlemsstat där de är belägna, vilket begränsar eller påverkar arvskiftet med avseende på dessa tillgångar. I denna förordning bör det säkerställas att sådana särskilda regler tillämpas. Detta undantag från tillämpningen av den lag som är tillämplig på arvet bör dock tolkas snävt för att inte förordningens allmänna målsättning ska förfelas. Varken lagvalsregler enligt vilka fast egendom omfattas av annan lag än den som ska tillämpas på lös egendom eller bestämmelser om större laglotter än dem som föreskrivs i den lag som är tillämplig på arvet enligt denna förordning, får därför betraktas som särskilda regler som begränsar eller påverkar arvskiftet med avseende på vissa tillgångar.

(23)  För att säkerställa en enhetlig behandling av situationer där det råder osäkerhet om i vilken ordning två eller flera personer vilkas kvarlåtenskap regleras av olika lagar avlidit, bör denna förordning innehålla en bestämmelse om att ingen av de avlidna personerna bör ha någon rätt till den andra personens eller de andra personernas kvarlåtenskap.

(23a)  Det kan i vissa situationer förekomma arv där arvinge saknas. Olika lagstiftningar har olika bestämmelser för sådana situationer. Enligt vissa lagstiftningar kan till exempel staten i sådana situationer som arvinge göra anspråk på kvarlåtenskapen, oberoende av var tillgångarna är belägna. Enligt vissa andra lagstiftningar kan staten överta endast de tillgångar som är belägna på dess territorium. I denna förordning bör man därför föreskriva att tillämpningen av den lag som är tillämplig på arvet inte bör utesluta att en medlemsstat enligt sin egen lag får överta de tillgångar som är belägna på det egna territoriet. För att säkerställa att denna regel inte är till skada för fordringsägarna i dödsboet bör dock en bestämmelse läggas till enligt vilken fordringsägarna i dödsboet bör kunna kräva att man tillgodoser deras fordringar från samtliga tillgångar som ingår i kvarlåtenskapen, oberoende av var dessa är belägna.

(23b)  Lagvalsreglerna i denna förordning kan leda till tillämpning av ett tredjelands lagstiftning. När så är fallet bör hänsyn tas till de internationella privaträttsliga bestämmelserna i det landet. Om man i dessa bestämmelser hänvisar antingen till en medlemsstats lagstiftning eller till lagstiftningen i ett tredjeland som skulle tillämpa sin egen lagstiftning på arvskiftet, bör denna hänvisning godtas för att säkerställa internationell konsekvens. Sådan hänvisning bör dock uteslutas i situationer där den avlidne gjort ett lagval till förmån för ett tredjelands lagstiftning.

(24)  Av hänsyn till allmänintresset bör domstolarna och andra behöriga myndigheter som handlägger arvsfrågor i medlemsstaterna ha rätt att i undantagsfall inte beakta vissa bestämmelser i utländsk lag ▌ om tillämpning av sådana bestämmelser i ett visst mål vore uppenbart oförenligt med grunderna för rättsordningen i den berörda medlemsstaten. Domstolarna eller andra behöriga myndigheter bör dock inte få åberopa detta undantag för att förhindra att en annan stats lagstiftning tillämpas eller för att vägra erkänna eller beroende på omständigheterna godkänna eller verkställa en dom, officiell handling eller rättslig transaktion från en annan medlemsstat om denna vägran strider mot Europeiska unionens stadga om de grundläggande rättigheterna, i synnerhet artikel 21, som förbjuder all diskriminering.

(25)  Eftersom förordningens allmänna målsättning är att åstadkomma ömsesidigt erkännande av medlemsstaternas domar på arvsområdet, oberoende av huruvida domarna gäller tvistemål eller icke-tvistemål, bör denna förordning innehålla bestämmelser om domars erkännande, verkställbarhet och verkställighet som liknar bestämmelserna i andra unionsinstrument inom det civilrättsliga samarbetet.

(26)  Med hänsyn till medlemsstaternas olika system för att behandla arvsrättsliga frågor bör denna förordning i arvsfrågor säkerställa godkännande och verkställbarhet av officiella handlingar i alla medlemsstater.

(26a)  Officiella handlingar bör ha samma bevisvärde i en annan medlemsstat som de har i ursprungsmedlemsstaten eller ett bevisvärde som är så jämförbart som möjligt. Vid fastställandet av en viss officiell handlings bevisvärde i en annan medlemsstat eller av ett bevisvärde som är så jämförbart som möjligt bör man hänvisa till arten och omfattningen av den officiella handlingens bevisvärde i ursprungsmedlemsstaten. Det kommer därför att vara avhängigt av lagstiftningen i ursprungsmedlemsstaten vilket bevisvärde en viss officiell handling bör få i en annan medlemsstat.

(26b)  En officiell handlings ”äkthet” bör utgöra ett självständigt begrepp som omfattar sådant som handlingens äkthet, handlingens formella förutsättningar, befogenheterna för den myndighet som upprättat handlingen och det förfarande enligt vilket handlingen upprättats. Det bör också omfatta sakuppgifter som registrerats i den officiella handlingen av den berörda myndigheten, som att de angivna parterna vid angivet datum inställt sig vid den myndigheten och att de avgivit de angivna förklaringarna. En part som vill bestrida en officiell handlings äkthet bör göra detta vid den behöriga domstolen i den medlemsstat som utfärdat den officiella handlingen, enligt lagen i den medlemsstaten.

(26c)  Begreppet ”rättshandlingar eller rättsliga förhållanden som fastställs i en officiell handling” bör tolkas som en hänvisning till den officiella handlingens innehåll i sak. De rättshandlingar som ingår i en officiell handling kan exempelvis vara ett avtal mellan parterna om arvskifte eller fördelning av arvet, eller ett testamente eller ett arvsavtal eller en annan avsiktsförklaring. De rättsliga förhållandena kan exempelvis vara fastställandet av arvingar och andra förmånstagare enligt den lag som är tillämplig på arvet, deras respektive arvslotter, förekomsten av en laglott, eller någon annan uppgift som är fastställd i den lag som är tillämplig på arvet. En part som vill bestrida rättshandlingar eller rättsliga förhållanden som fastställs i en officiell handling bör göra detta vid en domstol som är behörig enligt denna förordning. Den domstolen bör avgöra bestridandet i enlighet med den lag som är tillämplig på arvet.

(26d)  Om en fråga rörande de rättshandlingar eller rättsliga förhållanden som fastställs i en officiell handling tas upp som en prejudiciell fråga under ett förfarande vid en domstol i en medlemsstat, bör den domstolen vara behörig att avgöra frågan.

(26e)  En officiell handling som bestrids bör inte ha något bevisvärde i en annan medlemsstat än ursprungsmedlemsstaten så länge bestridandet inte är avgjort. Om bestridandet endast rör en specifik fråga gällande de rättshandlingar eller rättsliga förhållanden som fastställs i den officiella handlingen bör den officiella handling som bestrids inte ha något bevisvärde i någon annan medlemsstat än ursprungsmedlemsstaten i den relevanta frågan så länge bestridandet inte är avgjort. En officiell handling som ogiltigförklarats till följd av ett bestridande bör upphöra att ha bevisvärde.

(26f)  En myndighet som i samband med tillämpningen av denna förordning föreläggs två oförenliga officiella handlingar bör bedöma vilken, om någon, av de officiella handlingarna som bör ges företräde med hänsyn till omständigheterna i det enskilda fallet. Om det av dessa omständigheter inte framgår tydligt vilken, om någon, av de officiella handlingarna som bör ges företräde bör frågan avgöras av de domstolar som är behöriga enligt denna förordning eller av den domstol där talan väckts om frågan tas upp som en fråga av prejudiciell betydelse under förfarandet. Om en officiell handling och en dom är oförenliga bör skälen för att vägra erkännande enligt denna förordning beaktas.

(27)  Ett snabbt, lätt och effektivt avgörande vid ett arvskifte med gränsöverskridande verkan inom unionen innebär att arvingarna, testamentstagarna, testamentsexekutorerna eller boutredningsmännen lätt bör kunna bevisa sin ställning och/eller sina rättigheter och befogenheter i en annan medlemsstat, t.ex. i den medlemsstat där kvarlåtenskapen är belägen. För att de ska kunna göra detta bör man i denna förordning föreskriva inrättandet av ett enhetligt intyg, det europeiska arvsintyget (nedan kallat arvsintyget), som ska utfärdas för användning i en annan medlemsstat. Med hänsyn till subsidiaritetsprincipen bör arvsintyget inte ersätta nationella dokument som eventuellt finns för liknande ändamål i medlemsstaterna ▌.

(27a)  Den myndighet som utfärdar arvsintyget bör ta hänsyn till de formella förfaranden som krävs för att registrera fast egendom i den medlemsstat där registret förs. För detta syfte bör denna förordning föreskriva ett utbyte av information om sådana förfaranden mellan medlemsstaterna.

(27b)  Det bör inte vara obligatoriskt att använda ett arvsintyg. Detta innebär att de personer som har rätt att ansöka om ett arvsintyg inte bör vara skyldiga att göra detta, utan det bör stå dem fritt att använda andra instrument som finns att tillgå enligt denna förordning (domar, officiella handlingar och förlikningar inför domstol). Ingen myndighet eller person som mottagit ett arvsintyg som utfärdats i en annan medlemsstat bör dock har rätt att begära att man i stället för ett arvsintyg ska redovisa en dom, en officiell handling eller en förlikning inför domstol.

(27c)  Arvsintyget bör utfärdas i den medlemsstat vars domstolar är behöriga enligt denna förordning. Det bör tillkomma varje medlemsstat att i sin nationella lagstiftning fastställa vilka myndigheter som ska vara behöriga att utfärda arvsintyget, vare sig dessa är domstolar enligt definitionen i denna förordning eller andra myndigheter med behörighet i arvsfrågor, exempelvis notarii publici. Det bör också vara varje enskild medlemsstats sak att i sin nationella lagstiftning fastställa huruvida den utfärdande myndigheten får inbegripa andra behöriga organ i förfarandet för utfärdande, t.ex. organ som är behöriga att ta emot försäkran om kända förhållanden i stället för en ed. Medlemsstaterna bör tillhandahålla kommissionen tillämplig information om sina utfärdande myndigheter så att denna information görs allmänt tillgänglig.

(27d)  Arvsintyget bör ha samma verkan i samtliga medlemsstater. Det bör inte vara ett verkställighetsbeslut i sig men bör ha bevisvärde och bör förutsättas på korrekt sätt ange vad som har fastställts enligt den lag som är tillämplig på arvet eller enligt annan lag som är tillämplig på specifika delar, såsom den materiella giltigheten för förordnanden om kvarlåtenskap. Arvsintygets bevisvärde bör inte utvidgas till uppgifter som inte omfattas av denna förordning, till exempel frågan om anknytning eller frågan om huruvida en viss tillgång tillhörde den avlidne. Alla som gör utbetalningar eller överlåter kvarlåtenskap till en person som enligt arvsintyget är berättigad att ta emot en sådan utbetalning eller sådan egendom i egenskap av arvinge eller testamentstagare bör tillförsäkras tillbörligt skydd om de har handlat i god tro i förlitan på korrektheten i den information som bestyrks genom arvsintyget. Samma skydd bör tillförsäkras alla som förlitat sig på korrektheten i den information som bestyrks genom arvsintyget och som köper eller tar emot kvarlåtenskap av en person som enligt arvsintyget är berättigad att förfoga över sådan egendom. Skyddet bör garanteras om fortfarande giltiga bestyrkta kopior uppvisas. Om en tredje persons förvärv av sådan egendom faktiskt har skett eller inte bör inte regleras i denna förordning.

(27e)  Den behöriga myndigheten bör utfärda arvsintyget på begäran. Originalet av arvsintyget bör förvaras hos den utfärdande myndigheten, som ska utfärda en eller flera bestyrkta kopior av arvsintyget till sökanden och övriga som kan påvisa ett legitimt intresse. Detta bör dock inte hindra att en medlemsstat i enlighet med sina nationella bestämmelser om allmänhetens tillgång till handlingar får tillåta att kopior av arvsintyget lämnas ut till allmänheten.

  Denna förordning bör innehålla föreskrifter om rättsmedel mot beslut från den utfärdande myndigheten, inklusive beslut om att vägra utfärda ett arvsintyg. När arvsintyget korrigeras, ändras eller återkallas bör den utfärdande myndigheten meddela de personer för vilka bestyrkta kopior har utfärdats så att olaglig användning av sådana kopior förhindras.

(28)  Respekten för medlemsstaternas internationella åtaganden innebär att denna förordning inte bör påverka tillämpningen av internationella konventioner som en eller flera medlemsstater är anslutna till vid den tidpunkt då denna förordning antas. Framför allt bör de medlemsstater som är parter i Haagkonventionen av den 5 oktober 1961 om lagkonflikter i fråga om formen för testamentariska förordnanden kunna fortsätta att tillämpa bestämmelserna i konventionen i stället för bestämmelserna i denna förordning med avseende på testamentens och gemensamma testamentens formella giltighet.

  Förordningens allmänna målsättning kräver dock att den mellan medlemsstaterna har företräde framför konventioner som har ingåtts uteslutande mellan två eller flera medlemsstater i den mån som konventionerna gäller frågor som regleras genom denna förordning.

(28a)  Denna förordning bör inte hindra de medlemsstater som är parter i konventionen av den 19 november 1934 mellan Danmark, Finland, Island, Norge och Sverige innehållande internationella privaträttsliga bestämmelser om arv, testamente och boutredning från att fortsätta att tillämpa vissa bestämmelser i konventionen, ändrad genom en mellanstatlig överenskommelse mellan de stater som är parter i konventionen.

(29)  För att underlätta tillämpningen av förordningen bör medlemsstaterna åläggas att inom ramen för det europeiska rättsliga nätverk på privaträttens område som inrättades genom rådets beslut 2001/470/EG av den 28 maj 2001[7] lämna vissa upplysningar om sin lagstiftning och sina förfaranden rörande arvsrätt. För att göra det möjligt att i Europeiska unionens officiella tidning i god tid offentliggöra all information av betydelse för tillämpningen av denna förordning bör medlemsstaterna också meddela kommissionen sådan information innan denna förordning börjar tillämpas.

(29a)  För att underlätta tillämpningen av denna förordning bör man också möjliggöra användning av modern kommunikationsteknik och införa standardformulär för de intyg som ska tillhandahållas i samband med ansökan om en verkställbarhetsförklaring som gäller en dom, en officiell handling eller en förlikning inför domstol samt för ansökan om ett europeiskt arvsintyg liksom för själva intyget.

(29b)  Rådets förordning (EEG, Euratom) nr 1182/71 av den 3 juni 1971 om regler för bestämning av perioder, datum och frister[8] bör tillämpas för beräkning av de perioder och frister som föreskrivs i denna förordning.

(30)  För att säkerställa enhetliga villkor för genomförandet av denna förordning bör kommissionen tilldelas genomförandebefogenheter. Dessa befogenheter bör utövas i enlighet med Europaparlamentets och rådets förordning (EU) nr 182/2011 av den 16 februari 2011 om fastställande av allmänna regler och principer för medlemsstaternas kontroll av kommissionens utövande av sina genomförandebefogenheter[9].

(31)  Det rådgivande förfarandet bör användas vid antagandet av genomförandeakter om upprättandet och påföljande ändringar av intygen och formulären i denna förordning i enlighet med förfarandet i artikel 4 i förordning (EU) nr 182/2011.

▌

(33)  Eftersom målen för denna förordning, dvs. fri rörlighet för personer, möjligheten för medborgare att i förväg utforma sina ▌ arvsförhållanden inom EU och skyddet för de rättigheter som arvingar, testamentstagare, övriga närstående personer till den avlidne och fordringsägare i dödsboet har, inte i tillräcklig utsträckning kan uppnås av medlemsstaterna och därför, på grund av förordningens omfattning och verkningar, bättre kan uppnås på unionsnivå, kan unionen besluta om åtgärder i enlighet med subsidiaritetsprincipen i artikel 5 i fördraget om Europeiska unionen. I enlighet med proportionalitetsprincipen i samma artikel går denna förordning inte utöver vad som är nödvändigt för att uppnå dessa mål.

(34)  Denna förordning står i överensstämmelse med de grundläggande rättigheter och principer som erkänns i Europeiska unionens stadga om de grundläggande rättigheterna ▌. Medlemsstaternas domstolar och övriga behöriga myndigheter måste tillämpa denna förordning med respekt för dessa rättigheter och principer.

(35)  I enlighet med artiklarna 1 och 2 i protokollet om Förenade kungarikets och Irlands ställning med avseende på området med frihet, säkerhet och rättvisa, fogat till fördraget om Europeiska unionen och fördraget om Europeiska unionens funktionssätt, deltar dessa medlemsstater inte i antagandet av denna förordning, som inte är bindande för eller tillämplig på dessa stater. Detta ska dock inte påverka möjligheten för Förenade kungariket och Irland att, i enlighet med artikel 4 i protokollet, meddela sin avsikt att godta denna förordning efter antagandet.

(36)  I enlighet med artiklarna 1 och 2 i protokollet om Danmarks ställning, fogat till fördraget om Europeiska unionen och fördraget om Europeiska unionens funktionssätt, deltar Danmark inte i antagandet av denna förordning, som inte kommer att vara bindande för eller tillämplig på Danmark.

HÄRIGENOM FÖRESKRIVS FÖLJANDE.

Kapitel I

Tillämpningsområde och definitioner

Artikel 1

Tillämpningsområde

1.  Denna förordning är tillämplig på arv efter avliden. Den ska inte tillämpas på skattefrågor, tullfrågor och förvaltningsrättsliga frågor.

▌

3.  Denna förordning är inte tillämplig på

a)  fysiska personers ställning samt familjeförhållanden och förhållanden som enligt den lag som är tillämplig på sådana förhållanden har jämförbar verkan,

b)  fysiska personers rättskapacitet eller rättsliga handlingsförmåga, utan att det påverkar tillämpningen av artiklarna 19.2 c och 19c,

c)  frågor som rör fysiska personers försvinnande, frånvaro eller dödförklaring,

d)  frågor som rör makars förmögenhetsförhållanden samt förmögenhetsrättsliga frågor avseende förhållanden som enligt den lag som är tillämplig på sådana förhållanden har jämförbar verkan med äktenskap,

e)  underhållsskyldighet utöver den som uppstår på grund av dödsfall,

ea)  formell giltighet för muntliga förordnanden om kvarlåtenskap,

f)  sakrätter, intressen och tillgångar som uppkommit eller överlåtits på annat sätt än genom arv, t.ex. genom gåva, gemensam egendom med rätt till efterlevandeskap, pensionssparande, försäkringsavtal och liknande, utan att det påverkar tillämpningen av artikel 19.2 j,

g)  frågor som omfattas av reglerna om företag, sammanslutningar och andra juridiska personer, såsom klausuler i stiftelseurkunder eller stadgar för företag, sammanslutningar och andra juridiska personer som fastställer hur det ska förfaras med andelarna när en eller flera medlemmar avlider,

h)  upplösning, upphörande och sammanslagning av företag, sammanslutningar och andra juridiska personer,

i)  upprättande, förvaltning och upplösande av truster,

j)  frågor som rör karaktären hos sakrätter i fast egendom, och ▌

ja)  registrering i ett register av rättigheter i fast eller lös egendom, inbegripet de rättsliga krav som ställs vid en sådan registrering, och verkningarna av en registrering eller utebliven registrering av sådana rättigheter i ett register.

Artikel 1a

Befogenhet på arvsområdet inom medlemsstaterna

Denna förordning ska inte påverka de befogenheter som medlemsstaternas myndigheter har när det gäller att handlägga arvsfrågor.

Artikel 2

Definitioner

1.  I denna förordning avses med

a)  arv: arv efter avliden som omfattar överlåtelse av tillgångar, rättigheter och skyldigheter efter dödsfall, oavsett om det rör sig om ett testamentariskt förordnande om kvarlåtenskap eller om intestatarv,

▌

c)  arvsavtal: ett avtal, inbegripet inbördes testamenten, som med eller utan motprestation beviljar, ändrar eller återkallar rätt till framtida kvarlåtenskap för en eller flera parter i avtalet,

d)  gemensamt testamente: testamente som upprättas av två eller flera personer i en enda handling ▌,

da)  förordnande om kvarlåtenskap: testamente, gemensamt testamente eller ett arvsavtal,

e)  ursprungsmedlemsstat: den medlemsstat där domen har meddelats, där förlikningen inför domstolen har godkänts eller ingåtts, där den officiella handlingen har fastställts eller där det europeiska arvsintyget har utfärdats,

f)  verkställande medlemsstat: den medlemsstat där verkställbarhet eller verkställighet av domen, förlikningen inför domstol eller den officiella handlingen begärs,

g)  dom: varje arvsrättsligt avgörande som har meddelats av en domstol i en medlemsstat oavsett dess rubricering, såsom ▌ domstolstjänstemans beslut i fråga om rättegångskostnader,

ga)  förlikning inför domstol: en förlikning i en arvsrättslig fråga som har godkänts av en domstol eller ingåtts i en domstol under förfarandet,

h)  officiell handling: en handling avseende arvsrätt som har upprättats eller registrerats som en officiell handling i en medlemsstat och vars äkthet

i)  avser handlingens underskrift och innehåll, och

ii)  har bestyrkts av en offentlig myndighet eller annan för detta bemyndigad myndighet i ursprungsmedlemsstaten.

2.  I denna förordning avses med ”domstol” alla rättsliga myndigheter och alla andra myndigheter och rättstillämpare som har behörighet på arvsområdet och som utövar rättsliga funktioner eller agerar genom delegering från en rättslig myndighet eller agerar under kontroll av en rättslig myndighet, under förutsättning att sådana andra myndigheter och rättstillämpare garanterar opartiskhet och samtliga parters rätt att bli hörda och under förutsättning att deras beslut enligt lagen i den medlemsstat där de är verksamma

a)  kan bli föremål för överklagande eller förnyad prövning vid en rättslig myndighet och

b)  har liknande giltighet och verkan som ett beslut från en rättslig myndighet i samma fråga.

Medlemsstaterna ska underrätta kommissionen om de andra myndigheter och rättstillämpare som avses i första stycket i enlighet med artikel 47.

Kapitel II

Behörighet

▌

Artikel 4

Allmän behörighet

▌ Domstolarna i den medlemsstat där den avlidne hade sin hemvist vid dödsfallet ska vara behöriga att pröva arvet i dess helhet.

▌

Artikel 5a

Avtal om val av domstol

1.  När den avlidne i enlighet med artikel 17 valt att en medlemsstats lag ska tillämpas på arvet, får de berörda parterna avtala om att en domstol eller domstolarna i den medlemsstat vars lag har valts ska ha exklusiv behörighet att pröva alla arvsmål.

2.  Ett sådant avtal om val av domstol ska vara skriftligt och dateras och undertecknas av de berörda parterna. Ett elektroniskt meddelande som möjliggör en varaktig dokumentation av avtalet ska anses vara likvärdigt med skriftligt.

Artikel 5b

Avvisande av talan vid lagval

När den avlidne i enlighet med artikel 17 valt att en medlemsstats lag ska tillämpas på arvskiftet gäller följande för den domstol vid vilken talan väckts enligt artikel 4 eller 6:

a)  Domstolen får på begäran av någon av parterna i målet avvisa talan om den bedömer att domstolarna i den medlemsstat vars lag har valts är bättre lämpade att pröva arvsmålet med hänsyn till praktiska omständigheter när det gäller arvet, såsom parternas hemvist och lokaliseringen av tillgångarna.

b)  Domstolen ska avvisa talan om parterna i målet i enlighet med artikel 5a har avtalat om att ge en domstol eller domstolarna i den medlemsstat vars lag har valts behörighet.

Artikel 5c

Behörighet vid lagval

Domstolarna i en medlemsstat vars lag har valts av den avlidne i enlighet med artikel 17 ska ha behörighet att pröva arvsmålet om

a)  en domstol inför vilken talan tidigare väckts i samma fall har avvisat talan i enlighet med artikel 5b, eller

b)  parterna i målet i enlighet med artikel 5a har avtalat om att ge en domstol eller domstolarna i denna medlemsstat behörighet, eller

c)  parterna i målet uttryckligen har erkänt att den domstol vid vilken talan väckts är behörig.

Artikel 5d

Avslutande av förfarande som vid lagval inletts på domstols initiativ

En domstol som på eget initiativ tagit upp ett arvsmål enligt artikel 4 eller 6 ska avsluta förfarandet om parterna i målet har enats om att avgöra arvsfrågan i godo utanför domstol i den medlemsstat vars lag har valts av den avlidne enligt artikel 17.

Artikel 5e

Behörighet grundad på svaromål

1.  Om det under förfarandena vid en domstol i en medlemsstat som är behörig enligt artikel 5c framkommer att inte alla parter i målet är parter i avtalet om val av domstol, ska domstolen fortsätta att utöva behörighet om de parter i målet som inte är parter i avtalet går i svaromål utan att bestrida domstolens behörighet.

2.  Om de parter i målet som inte är parter i avtalet bestrider behörigheten hos den domstol som avses i punkt 1, ska domstolen avvisa talan.

  I sådana fall ska de domstolar som är behöriga enligt artikel 4 eller 6 vara behöriga att pröva arvsmålet.

Artikel 6

Subsidiär behörighet

1.  När den avlidne vid dödsfallet inte hade sin hemvist i en medlemsstat ska domstolarna i den medlemsstat på vars territorium de tillgångar som ingår i kvarlåtenskapen är belägna ändå vara behöriga att pröva arvsmålet i dess helhet om

▌

b)  den avlidne var medborgare i medlemsstaten vid dödsfallet, eller i annat fall,

ba)  den avlidne tidigare haft sin hemvist i den medlemsstaten, förutsatt att det vid den tidpunkt då talan väcktes vid domstolen inte gått mer än fem år sedan hemvisten ändrades.

▌

2.  Om ingen domstol i medlemsstaten har behörighet i enlighet med punkt 1 ska domstolarna i den medlemsstat där de tillgångar som ingår i kvarlåtenskapen är belägna ändå vara behöriga att fatta beslut om dessa tillgångar.

Artikel 6a

Forum necessitatis

Om ingen medlemsstats domstol är behörig i enlighet med andra bestämmelser i denna förordning, kan domstolarna i en medlemsstat i undantagsfall pröva arvsmålet om ett förfarande inte rimligen kan inledas eller genomföras eller visar sig vara omöjligt i ett tredjeland till vilket målet har nära anknytning.

Målet ska ha tillräcklig anknytning till den medlemsstat i vilken talan väcks.

Artikel 6b

Begränsade förfaranden

1.  När arvet efter den avlidne omfattar tillgångar som är belägna i ett tredjeland får den domstol vid vilken talan har väckts på begäran av en av parterna besluta att inte fatta beslut om en eller flera sådana tillgångar om det kan antas att dess avgörande med avseende på dessa tillgångar inte kommer att vare sig erkännas eller, i tillämpliga fall, förklaras vara verkställbart i detta tredjeland.

2.  Punkt 1 ska inte påverka parternas rätt att begränsa föremålet för talan i enlighet med lagen i den medlemsstat där den domstol vid vilken talan har väckts är belägen.

▌

Artikel 8

Accept av eller avstående från arv, legat eller laglott

Utöver den domstol som är behörig att pröva arvsmålet i enlighet med denna förordning ska även domstolarna i den medlemsstat där en person har hemvist som enligt den lag som är tillämplig på arvet får avge en förklaring inför en myndighet om accept av eller avstående från arv, legat eller laglott eller en förklaring som ska begränsa den berörda personens ansvar vad gäller dödsboets skulder ha behörighet att motta sådana förklaringar när sådana förklaringar enligt lagen i denna medlemsstat får avges inför domstol.

▌

Artikel 10

Väckande av talan vid domstol

Vid tillämpningen av detta kapitel ska talan anses ha väckts vid en domstol

a)  när stämningsansökan eller motsvarande handling har ingivits till domstolen, förutsatt att sökanden därefter inte har underlåtit att vidta de mått och steg som denne var skyldig att vidta för att få delgivningen av svaranden verkställd, eller

b)  om delgivning av handlingen ska ske innan handlingen ges in till domstolen, när den tas emot av den myndighet som är ansvarig för delgivningen, förutsatt att sökanden inte därefter har underlåtit att vidta de mått och steg som denne var skyldig att vidta för att få handlingen ingiven till domstolen, eller

ba)  om förfarandet inleds på initiativ av domstolen, när domstolen fattar beslut om att inleda förfarandet eller, om något sådant beslut inte krävs, när domstolen registrerar målet.

Artikel 11

Prövning av behörighetsfrågan

Om talan som väcks vid en domstol i en medlemsstat avser ett arvsskifte som domstolen inte är behörig att ta upp enligt denna förordning ska domstolen självmant förklara sig obehörig.

Artikel 12

Prövning av frågan om målet kan tas upp

1.  Om en svarande som har hemvist i en annan stat än den medlemsstat där talan väcktes inte går i svaromål, ska den behöriga domstolen förklara målet vilande till dess att det har klarlagts att svaranden har haft möjlighet att ta del av stämningsansökan eller motsvarande handling i tid för att kunna förbereda sitt svaromål, eller att alla nödvändiga åtgärder i detta syfte har vidtagits.

2.  I stället för punkt 1 i denna artikel ska artikel 19 i Europaparlamentets och rådets förordning (EG) nr 1393/2007 av den 13 november 2007 om delgivning i medlemsstaterna av handlingar i mål och ärenden av civil eller kommersiell natur[10] gälla, om stämningsansökan eller en motsvarande handling ska översändas från en medlemsstat till en annan i enlighet med den förordningen.

3.  Om ▌ förordning (EG) nr 1393/2007 inte är tillämplig ska artikel 15 i Haagkonventionen av den 15 november 1965 om delgivning i utlandet av handlingar i mål och ärenden av civil eller kommersiell natur gälla, om stämningsansökan eller motsvarande handling ska översändas till utlandet i enlighet med den konventionen.

Artikel 13

Litispendens

1.  Om talan väcks vid domstolar i olika medlemsstater rörande samma sak och målen gäller samma parter, ska varje domstol utom den vid vilken talan först väcktes självmant låta handläggningen av målet vila till dess att det har fastställts att den domstol vid vilken talan först väckts är behörig.

2.  När det har fastställts att den domstol vid vilken talan först väcktes är behörig, ska övriga domstolar självmant avvisa talan till förmån för den domstolen.

Artikel 14

Mål som har samband med varandra

1.  Om käromål som har samband med varandra prövas vid domstolar i olika medlemsstater, får varje domstol utom den vid vilken talan först väcktes låta handläggningen av målet vila.

2.  Om dessa mål prövas i första instans får varje domstol, utom den vid vilken talan först väcktes, också avvisa talan på begäran av en av parterna, om den domstol vid vilken talan först väcktes är behörig att pröva de berörda käromålen och dess lag tillåter förening av dessa.

3.  Vid tillämpningen av denna artikel ska käromål anses ha samband med varandra om de är så förenade att en gemensam handläggning och dom är påkallad för att undvika att oförenliga domar meddelas som en följd av att käromålen prövas i olika rättegångar.

Artikel 15

Interimistiska åtgärder, däribland säkerhetsåtgärder

Interimistiska åtgärder, däribland säkerhetsåtgärder, som kan vidtas enligt lagen i en medlemsstat, får begäras hos domstolarna i den staten, även om en domstol i en annan medlemsstat är behörig att pröva målet i sak enligt denna förordning.

Kapitel III

Tillämplig lag

Artikel 15a

Universell tillämpning

Den lag som anges i denna förordning ska tillämpas oavsett om den är lagen i en medlemsstat eller inte.

Artikel 16

Allmän regel

1.  Om inte annat anges i denna förordning ska den tillämpliga lagen på arvet i dess helhet vara lagen i den stat där den avlidne hade sin hemvist vid dödsfallet.

2.  Om det undantagsvis framgår av alla omständigheter i fallet att den avlidne vid dödsfallet uppenbart hade en närmare anknytning till en annan stat än den vars lag skulle vara tillämplig enligt punkt 1, ska lagen i den andra staten vara tillämplig på arvet.

Artikel 17

Lagval

1.  En person får låta rätten till sitt arv i dess helhet styras av lagen i den stat där personen är medborgare vid tidpunkten för sitt beslut eller vid sin död.

  En person som är medborgare i flera länder får välja lagen i en av de stater i vilken personen är medborgare vid tidpunkten för sitt beslut.

2.  Lagvalet ska uttryckligen anges i en förklaring i form av ett förordnande om kvarlåtenskap eller framgå av villkoren i ett sådant.

3.  Det är den valda lagens regler som ska tillämpas på frågan om den materiella giltigheten för den handling genom vilken lagvalet gjordes.

4.  Om lagvalet ändras eller återkallas ska samma formkrav ställas som vid ändringar eller återkallanden av förordnanden om kvarlåtenskap.

 

▌

Artikel 19

Den tillämpliga lagens räckvidd

1.  Den lag som anvisas enligt artikel 16 eller 17 ska styra arvet i dess helhet ▌.

2.  Lagen ska bland annat reglera

a)  orsak, tidpunkt och plats för inledningen av arvsförfarandet,

b)  ▌ fastställandet av förmånstagarna, deras respektive andelar samt de förpliktelser som de kan komma att åläggas enligt den avlidnes sista vilja samt fastställandet av övriga arvsrätter, inbegripet efterlevande makes, makas eller partners arvsrätt,

c)  arvlåtarens kapacitet,

▌

e)  arvlöshetsförklaring och förverkande av rätt på grund av beteende,

f)  överlåtelse av de tillgångar, rättigheter och förpliktelser som utgör kvarlåtenskapen till arvtagare och eventuella testamentstagare, däribland villkor för och rättsverkningar av accept av eller avstående från arv eller legat,

g)  arvtagares, testamentsexekutorers och boutredningsmäns rätt att förfoga över arvets tillgångar, särskilt i fråga om försäljning av tillgångar och betalning av skulder, utan att det påverkar de befogenheter som anges i artikel 21,

h)  ansvaret för dödsboets skulder,

i)  den disponibla kvoten, laglotter och andra inskränkningar i rätten att ▌ förordna om sin kvarlåtenskap, liksom anspråk som närstående personer till den avlidne kan tänkas ha gentemot dödsboet eller arvtagarna,

j)  återföring av gåvor, förskott på arv eller legat och nedsättning vid beräkning av de olika förmånstagarnas arvslotter,

▌

l)  arvskifte.

 

Artikel 19a

Förordnanden om kvarlåtenskap som inte är arvsavtal

1.  När det gäller ett förordnande om kvarlåtenskap som inte är ett arvsavtal ska prövningen av frågan om huruvida det kan tas upp och dess materiella giltighet regleras av den lag som, enligt denna förordning, skulle ha varit tillämplig på arvet efter den person som upprättade det om han eller hon avlidit samma dag som förordnandet upprättades.

2.  Trots punkt 1 får en person välja att prövningen av frågan om huruvida hans eller hennes förordnande om kvarlåtenskap kan tas upp och om dess materiella giltighet ska regleras av den lag som den person som upprättade förordnandet kunde ha valt i enlighet med artikel 17 på de däri fastställda villkoren.

3.  Punkt 1 ska i tillämpliga fall gälla vid ändring eller återkallande av ett förordnande om kvarlåtenskap som inte är ett arvsavtal. Om ett lagval har gjorts i enlighet med punkt 2 ska ändringen eller återkallandet regleras av den valda lagen.

Artikel 19b

Arvsavtal

1.  När det gäller ett avtal om arv efter en avliden ska prövningen av frågan om huruvida det kan tas upp, dess materiella giltighet och dess bindande verkningar parterna emellan, inbegripet villkoren för dess upphävande, regleras av den lag som, enligt denna förordning, skulle ha varit tillämplig på arvet om han eller hon hade avlidit samma dag som avtalet ingicks.

2.  Avtal som avser arv efter flera avlidna ska kunna tas upp endast om de kan tas upp enligt alla de lagar som enligt denna förordning skulle ha reglerat arv efter samtliga inblandade personer om dessa avlidit samma dag som avtalet ingicks.

  Ett avtal om arv efter en avliden som enligt prövning enligt punkt 1 kan tas upp ska, vad gäller dess materiella giltighet och dess bindande verkningar parterna emellan, inbegripet villkoren för dess upphävande, regleras av den lag i punkt 1 till vilken det har närmast anknytning.

3.  Trots punkterna 1 och 2 får parterna välja att avtalet om arv efter en avliden, vad gäller prövningen av frågan om huruvida det kan tas upp, arvets materiella giltighet och dess bindande verkningar parterna emellan, inbegripet villkoren för dess upphävande, ska regleras av den lag som den person eller en av de personer vilkas kvarlåtenskap berörs kunde ha valt i enlighet med artikel 17 på de däri fastställda villkoren.

Artikel 19c

Materiell giltighet för förordnanden om kvarlåtenskap

1.  Vid tillämpningen av artiklarna 19a och 19b ska följande gälla den materiella giltigheten:

a)  Kapaciteten hos den person som upprättar förordnandet om kvarlåtenskap att upprätta ett sådant förordnande.

b)  De särskilda skäl som förhindrar den person som upprättar förordnandet att gynna vissa personer eller som förhindrar en person att motta kvarlåtenskap från den person som upprättar förordnandet.

c)  Prövning av frågan om ombudskapet kan godtas vad avser upprättandet av ett förordnande om kvarlåtenskap.

d)  Tolkningen av förordnandet.

e)  Bedrägeri, olaga tvång, misstag och andra frågor gällande samtycket eller avsikten hos den person som upprättar förordnandet.

2.  Om en person har kapacitet att upprätta ett förordnande om kvarlåtenskap i enlighet med den lag som är tillämplig enligt artikel 19a eller 19b, ska en senare ändring av den tillämpliga lagen inte påverka dennes kapacitet att ändra eller återkalla ett sådant förordnande.

Artikel 19d

Formell giltighet för skriftligt förordnande om kvarlåtenskap

1.  Ett skriftligt förordnande om kvarlåtenskap ska anses giltigt till formen om formen uppfyller kraven i lagen

a)  i den stat där förordnandet upprättades eller arvsavtalet ingicks, eller

b)  i en stat där testatorn eller åtminstone en av de personer vilkas kvarlåtenskap berörs av ett arvsavtal var medborgare, antingen vid tidpunkten för upprättandet av förordnandet eller för ingåendet av avtalet, eller vid tidpunkten för dödsfallet, eller

c)  i en stat där testatorn eller åtminstone en av de personer vilkas kvarlåtenskap berörs av ett arvsavtal hade domicil, antingen vid tidpunkten för upprättandet av förordnandet eller för ingåendet av avtalet, eller vid tidpunkten för dödsfallet, eller

d)  i en stat där testatorn eller åtminstone en av de personer vilkas kvarlåtenskap berörs av ett arvsavtal hade stadigvarande hemvist, antingen vid tidpunkten för upprättandet av förordnandet eller för ingåendet av avtalet, eller vid tidpunkten för dödsfallet, eller

e)  vad gäller fast egendom, i den stat där den fasta egendomen är belägen.

Fastställandet av huruvida testatorn eller de personer vilkas kvarlåtenskap berörs av ett arvsavtal hade domicil i en viss stat ska regleras av lagen i den staten.

2.  Punkt 1 ska också tillämpas på förordnanden om kvarlåtenskap som ändrar eller återkallar ett tidigare förordnande. Ändringen eller återkallandet ska också vara giltiga till formen om formen uppfyller kraven i någon av de lagar enligt vilka, i enlighet med punkt 1, det ändrade eller återkallade förordnandet om kvarlåtenskap var giltigt.

3.  Vid tillämpningen av denna artikel ska varje lagbestämmelse genom vilken de tillåtna formerna av förordnanden om kvarlåtenskap begränsas på grundval av ålder, nationalitet eller andra personliga förhållanden med avseende på testatorn eller de personer vilkas kvarlåtenskap berörs av ett arvsavtal, anses hänföra sig till formen. Samma regel ska tillämpas på de kvalifikationer som det krävs att vittnen ska inneha för att ett förordnande om kvarlåtenskap ska vara giltigt.

Artikel 20

Formella giltighetskrav på arvinges förklaring om accept eller avstående

En förklaring om accept av eller avstående från arv, legat eller laglott eller en förklaring som syftar till att begränsa ansvaret för den person som upprättar förklaringen, ska anses vara formellt giltig då den uppfyller kraven i

a)  den lag som är tillämplig på arvet enligt artikel 16 eller 17, eller

b)  lagen i den stat där den person som upprättar förklaringen har sin hemvist.

Artikel 21

Särskilda regler om utseende av och befogenheter för boutredningsmän i vissa situationer

1.  Om det är obligatoriskt att utse en boutredningsman eller om detta är obligatoriskt på begäran enligt lagstiftningen i den medlemsstat vars domstolar är behöriga att pröva arvsmål i enlighet med denna förordning och den lag som är tillämplig på arvet är en utländsk lag får domstolarna i den medlemsstaten, när talan väcks vid dem, utse en eller flera boutredningsmän enligt sin egen lagstiftning, med förbehåll för de villkor som fastställs i denna artikel.

Den eller de boutredningsmän som utses i enlighet med denna punkt ska vara den eller de personer som har rätt att vara testamentsexekutorer för den avlidne och/eller vara boutredningsmän enligt den lag som är tillämplig på arvet. Om den lagen inte innehåller föreskrifter om boutredningsmän i form av personer som inte är förmånstagare får domstolarna i den medlemsstat där boutredningsmannen ska utses utse en boutredningsman enligt sin egen lagstiftning om denna lagstiftning så kräver och det rör sig om en allvarlig intressekonflikt mellan förmånstagarna eller mellan förmånstagarna och fordringsägarna eller andra personer som har stått som garanter för den avlidnes skulder, oenighet bland förmånstagarna med avseende på boutredningsuppdraget eller ett komplicerat dödsbo för boutredningsmannen på grund av typen av tillgångar.

Den eller de boutredningsmän som utses enligt denna punkt ska vara den enda person eller de enda personer som utövar de befogenheter som avses i punkt 2 eller 3.

2.  Den eller de personer som utses till boutredningsmän enligt punkt 1 ska utöva de boutredningsbefogenheter som de får utöva enligt den lag som är tillämplig på arvet. Den utseende domstolen får i sin dom fastställa specifika villkor för utövande av sådana befogenheter i enlighet med den lag som är tillämplig på arvet.

Om den lag som är tillämplig på arvet inte innehåller föreskrifter om befogenheter som är tillräckliga för att bevara dödsboets tillgångar eller skydda fordringsägarnas rättigheter eller rättigheterna för andra personer som har stått som garanter för den avlidnes skulder får den utseende domstolen besluta att tillåta att boutredningsmannen eller boutredningsmännen utövar kvarstående boutredningsbefogenheter som föreskrivs i detta syfte i den egna lagstiftningen, och den får i sin dom fastställa specifika villkor för utövande av sådana befogenheter i enlighet med den lagstiftningen.

När boutredningsmannen eller boutredningsmännen utövar sådana kvarstående befogenheter ska de emellertid respektera den lag som är tillämplig på arvet vad avser överlåtelse av kvarlåtenskapen, ansvaret för dödsboets skulder och förmånstagarnas rättigheter, inklusive i förekommande fall arvinges rätt till accept av eller avstående från arvet samt i förekommande fall testamentsexekutorns befogenheter.

3.  Trots punkt 2 får den domstol som utser en eller flera boutredningsmän enligt punkt 1 i undantagsfall, där den lag som är tillämplig på arvet är lagen i ett tredjeland, besluta att ge dessa boutredningsmän alla de boutredningsbefogenheter som föreskrivs i lagen i den medlemsstat där de utses.

När boutredningsmännen utövar sådana befogenheter ska de emellertid i synnerhet respektera fastställandet av förmånstagarna och deras arvsrätter, inklusive deras rätt till en laglott eller anspråk gentemot dödsboet eller arvtagarna enligt den lag som är tillämplig på arvet.

 

Artikel 22

Särskilda regler som fastställer begränsningar för eller påverkar arvskiftet med avseende på vissa tillgångar

Om lagen i den stat där vissa typer av fast egendom, vissa företag eller andra särskilda kategorier av tillgångar är belägna innehåller särskilda regler som med hänsyn till ekonomiska, familjerättsliga eller sociala förhållanden fastställer begränsningar för eller påverkar arvskiftet med avseende på dessa tillgångar, ska dessa särskilda regler tillämpas på arvet om dessa regler enligt lagen i den staten är tillämpliga oavsett vilken lag som är tillämplig på arvet.

Artikel 22a

Anpassning av sakrätter i fast egendom

Om en person åberopar en sakrätt i fast egendom som vederbörande har rätt till enligt den lag som är tillämplig på arvet och denna sakrätt i fast egendom är okänd i lagen i den medlemsstat där rätten åberopas, ska denna sakrätt, om det är nödvändigt och i möjligaste mån, anpassas till den närmast likvärdiga sakrätten i fast egendom enligt den statens lagstiftning med beaktande av de syften och intressen som den specifika sakrätten i fast egendom motiveras av och av den verkan den har.

 

Artikel 23

Samtidigt avlidna

När två eller flera personer vars kvarlåtenskap regleras i olika lagstiftningar avlider under sådana omständigheter att det råder ovisshet om vem som avlidit först, och om dessa lagar har skilda bestämmelser eller saknar bestämmelser om detta förhållande, ska ingen av de avlidna ha någon arvsrätt till den andras eller de övrigas kvarlåtenskap.

Artikel 24

Arv där arvinge saknas

I den mån det enligt den lag som är tillämplig på arvet enligt denna förordning saknas arvinge eller testamentstagare som utsetts i ett förordnande om kvarlåtenskap för samtliga tillgångar, eller fysiska personer inom arvsrättsgränsen, ska den i enlighet därmed anvisade lagen inte utesluta rätten för en medlemsstat eller en enhet som den medlemsstaten utsett i detta syfte att i enlighet med sin nationella lagstiftning överta den kvarlåtenskap som är belägen på dess territorium under förutsättning att fordringsägarna har rätt att kräva att deras fordringar tillgodoses från alla tillgångar som ingår i kvarlåtenskapen.

▌

Artikel 26

Återförvisning

1.  När det i denna förordning föreskrivs att lagen i ett visst tredjeland ska tillämpas avses gällande rättsregler i det landet, däribland dess internationella privaträtt i den mån dessa regler hänvisar till

  a)  lagstiftningen i en medlemsstat, eller

  b)  lagstiftningen i ett annat tredjeland som tillämpar sin egen lagstiftning.

2.  Återförvisning ska inte tillämpas i fråga om den lagstiftning som avses i artiklarna 16.2, 17, 19d, 20 b och 22.

 

Artikel 27

Grunderna för domstolslandets rättsordning (ordre public)

▌ Tillämpning av en bestämmelse i lagen i en viss stat som anges i denna förordning får vägras endast om en sådan tillämpning är uppenbart oförenlig med grunderna för domstolslandets rättsordning (ordre public). ▌

 

Artikel 28

Stater med mer än en rättsordning
– territoriella lagkonflikter

1.  I de fall den tillämpliga lagen enligt denna förordning är lagen i en stat som omfattar flera territoriella enheter som var och en har egna rättsregler för arv efter avliden, är det de interna reglerna för lagkonflikt i staten som ska avgöra vilken territoriell enhets rättsregler som ska tillämpas ▌.

2.  Om sådana interna regler för lagkonflikt saknas ska

a)  varje hänvisning till lagen i den stat som avses i punkt 1, när det gäller att fastställa tillämplig lag i enlighet med bestämmelserna om den avlidnes hemvist, förstås som en hänvisning till lagen i den territoriella enhet där den avlidne hade sin hemvist vid dödsfallet,

b)  varje hänvisning till lagen i den stat som avses i punkt 1, när det gäller att fastställa tillämplig lag i enlighet med bestämmelserna om den avlidnes nationalitet, förstås som en hänvisning till lagen i den territoriella enhet som den avlidne hade den närmaste anknytningen till,

c)  varje hänvisning till lagen i den stat som avses i punkt 1, när det gäller att fastställa tillämplig lag i enlighet med varje annan bestämmelse som anger andra omständigheter som anknytningskriterier, förstås som en hänvisning till lagen i den territoriella enhet där dessa omständigheter föreligger.

2a.  Trots punkt 2 ska varje hänvisning till lagen i den stat som avses i punkt 1, när det gäller att fastställa tillämplig lag i enlighet med artikel 19d, i avsaknad av interna lagvalsregler i den staten, förstås som en hänvisning till lagen i den territoriella enhet som testatorn eller de personer vilkas kvarlåtenskap berörs av ett arvsavtal hade den närmaste anknytningen till.

Artikel 28a

Stater med mer än en rättsordning – lagkonflikter avseende olika kategorier av personer

Med avseende på en stat som har två eller flera rättsordningar eller regelverk som är tillämpliga på olika kategorier av personer när det gäller arv, ska varje hänvisning till lagen i den staten förstås som en hänvisning till den rättsordning eller det regelverk som är tillämpligt enligt gällande regler i denna stat. I avsaknad av sådana regler ska den rättsordning eller det regelverk tillämpas som den avlidne hade den närmaste anknytningen till.

Artikel 28b

Icke-tillämpning av förordningen på interna lagkonflikter

En medlemsstat som omfattar flera territoriella enheter som var och en har egna rättsregler för arv behöver inte tillämpa denna förordning vid lagkonflikter enbart mellan lagarna i sådana enheter.

Kapitel IV

Domars erkännande, verkställbarhet och verkställighet

Artikel 29

Erkännande ▌

1.  En dom som har meddelats i en medlemsstat ska erkännas i övriga medlemsstater utan att det krävs något särskilt förfarande.

2.  Varje berörd part som tar upp frågan om huruvida en dom ska erkännas eller inte som huvudfrågan i en tvist, kan i enlighet med förfarandet i artiklarna 33b–33o ansöka om att domen ska erkännas.

3.  Om frågan huruvida en dom ska erkännas uppkommer som en prejudiciell fråga vid en domstol i en medlemsstat, får den domstolen avgöra frågan om erkännande

Artikel 30

Skäl för att vägra erkännande

En dom ska inte erkännas om

a)  ett erkännande uppenbart strider mot grunderna för rättsordningen (ordre public) i den medlemsstat där domen görs gällande, ▌

b)  om det är en tredskodom eller en annan dom som har meddelats mot en utebliven svarande och svaranden inte har delgivits stämningsansökan eller motsvarande handling i tillräckligt god tid och på ett lämpligt sätt för att kunna förbereda sitt svaromål, såvida inte svaranden haft möjlighet att överklaga domen men underlåtit detta,

c)  om den är oförenlig med en dom som har meddelats i ett mål mellan samma parter i den medlemsstat där domen görs gällande,

d)  om den är oförenlig med en dom som tidigare har meddelats i en annan medlemsstat eller i ett tredjeland i ett mål mellan samma parter och rörande samma sak, om den först meddelade domen uppfyller de nödvändiga villkoren för erkännande i den medlemsstat där domen görs gällande.

Artikel 31

Ingen omprövning i sak

En ▌ dom som har meddelats i en medlemsstat får under inga omständigheter omprövas i sak.

Artikel 32

Vilandeförklaring av mål
som rör erkännande

Om det vid en domstol i en medlemsstat görs gällande att en dom som har meddelats i en annan medlemsstat ska erkännas, får domstolen låta handläggningen av målet vila om ändring i domen har sökts genom ordinära rättsmedel i ursprungsmedlemsstaten.

Artikel 33

▌ Verkställbarhet

En dom som har meddelats i en medlemsstat och som är verkställbar i den staten ska ▌ kunna verkställas i övriga medlemsstater sedan domen efter ansökan från en berörd part har förklarats vara verkställbar där i enlighet med förfarandet i artiklarna 33b–33o.

Artikel 33a

Fastställande av domicil

För att i samband med förfarandet enligt artiklarna 33b–33o kunna fastställa huruvida en part har domicil i den verkställande medlemsstaten, ska den domstol vid vilken talan väckts tillämpa den medlemsstatens interna rätt.

Artikel 33b

Lokala domstolars behörighet

1.  En ansökan om verkställbarhetsförklaring ska göras vid den domstol eller den behöriga myndighet i den verkställande medlemsstaten som den medlemsstaten har anmält till kommissionen i enlighet med artikel 46a.

2.  Den lokala behörigheten ska bestämmas utifrån domicilet för den part mot vilken verkställighet begärs eller utifrån den plats där verkställighet ska ske.

Artikel 33c

Förfarande

1.  Ansökningsförfarandet ska regleras av lagen i den verkställande medlemsstaten.

2.  Sökanden ska inte åläggas att ha en postadress eller ett bemyndigat ombud i den verkställande medlemsstaten.

3.  Ansökan ska åtföljas av följande handlingar:

a)  En kopia av domen som uppfyller de villkor som är nödvändiga för att dess äkthet ska kunna fastställas.

b)  Det intyg som utfärdats av domstol eller behörig myndighet i ursprungsmedlemsstaten med hjälp av det formulär som ska utarbetas i enlighet med det rådgivande förfarande som avses i artikel 48.2, utan att det påverkar tillämpningen av artikel 33d.

Artikel 33d

Underlåtenhet att inge intyg

1.  Om intyget enligt artikel 33c.3 b inte har ingetts, kan domstolen eller den behöriga myndigheten bestämma en tid inom vilken det ska inges, eller godta en likvärdig handling eller, om tillgängliga uppgifter kan anses tillräckliga, befria sökanden från skyldigheten att ge in det.

2.  Om domstolen eller den behöriga myndigheten begär det, ska en översättning av handlingarna ges in. Översättningen ska göras av en person som är behörig att göra översättningar i någon av medlemsstaterna.

Artikel 33e

Verkställbarhetsförklaring

Domen ska förklaras vara verkställbar omedelbart efter fullgörandet av formaliteterna i artikel 33c utan någon förnyad prövning enligt artikel 30. I detta skede av förfarandet ska den part mot vilken verkställighet begärs inte ges tillfälle att yttra sig över ansökan.

Artikel 33f

Underrättelse om beslutet med anledning av ansökan om verkställbarhetsförklaring

1.  Sökanden ska snarast och i enlighet med det förfarande som anges i lagen i den verkställande medlemsstaten underrättas om det beslut som har meddelats med anledning av ansökan om verkställbarhetsförklaring.

2.  Den part mot vilken verkställighet begärs ska delges verkställbarhetsförklaringen tillsammans med beslutet, såvida inte detta redan delgivits denna part.

Artikel 33g

Ansökan om ändring av beslutet med anledning av ansökan om verkställbarhetsförklaring

1.  Var och en av parterna får ansöka om ändring av beslutet med anledning av ansökan om verkställbarhetsförklaring.

2.  Ansökan om ändring ska göras vid den domstol som den berörda medlemsstaten har anmält till kommissionen enligt artikel 46a.

3.  Ansökan om ändring ska handläggas i enlighet med de bestämmelser som gäller för kontradiktoriska förfaranden.

4.  Om den part mot vilken verkställighet begärs underlåter att inställa sig vid den domstol som handlägger ansökan om ändring, ska artikel 12 tillämpas även om denna part inte har domicil i en medlemsstat.

5.  Ansökan om ändring av en verkställbarhetsförklaring ska göras inom 30 dagar efter delgivningen av denna. Om den part mot vilken verkställighet begärs har domicil i en annan medlemsstat än den där verkställbarhetsförklaringen meddelades, ska fristen för att söka ändring vara 60 dagar och löpa från den dag då beslutet delgavs honom eller henne, antingen personligen eller i hans eller hennes bostad. Fristen får inte förlängas på grund av långt avstånd.

Artikel 33h

Talan mot avgörandet med anledning av ansökan om ändring

Mot det avgörande som meddelas med anledning av att ändring har sökts får talan föras endast genom det förfarande som den berörda medlemsstaten har anmält till kommissionen i enlighet med artikel 46a.

Artikel 33i

Avslag på en ansökan om verkställbarhetsförklaring eller upphävande av verkställbarhetsförklaringen

Den domstol vid vilken ansökan om ändring görs enligt artikel 33g eller 33h får avslå en ansökan om verkställbarhetsförklaring eller upphäva verkställbarhetsförklaringen endast på någon av de grunder som anges i artikel 30. Den ska meddela sitt avgörande utan dröjsmål.

Artikel 33j

Vilandeförklaring av mål

Den domstol som handlägger verkställighetsfrågan efter det att ändring har sökts enligt artikel 33g eller 33h ska efter ansökan från motparten låta handläggningen av målet vila, om verkställigheten av avgörandet i ursprungsmedlemsstaten skjuts upp på grund av att talan mot domen har förts.

Artikel 33k

Interimistiska åtgärder, däribland säkerhetsåtgärder

1.  Om en dom ska erkännas i enlighet med detta avsnitt, ska ingenting hindra sökanden från att begära interimistiska åtgärder, däribland säkerhetsåtgärder, enligt lagen i den verkställande medlemsstaten, utan att det krävs någon verkställbarhetsförklaring enligt artikel 33e.

2.  En verkställbarhetsförklaring ska automatiskt medföra att säkerhetsåtgärder får vidtas.

3.  Så länge den i artikel 33g.5 angivna fristen för att söka ändring av verkställighetsförklaringen inte har löpt ut och intill dess att beslut har meddelats med anledning av att ändring sökts, får inga andra åtgärder för verkställighet än säkerhetsåtgärder vidtas mot gäldenärens egendom.

Artikel 33l

Partiell verkställbarhet

1.  Om en dom omfattar flera yrkanden och verkställbarhetsförklaringen inte kan meddelas för domen i dess helhet, ska domstolen eller den behöriga myndigheten meddela den i fråga om ett eller flera av dem.

2.  Sökanden kan begära en verkställbarhetsförklaring som är begränsad till delar av en dom.

Artikel 33m

Rättshjälp

Om sökanden i ursprungsmedlemsstaten helt eller delvis hade rättshjälp eller var befriad från kostnader och avgifter, ska han eller hon vid en eventuell ansökan om verkställbarhetsförklaring vara berättigad till rättshjälp eller kostnads- och avgiftsbefrielse i största möjliga utsträckning enligt lagen i verkställighetsmedlemsstaten.

Artikel 33n

Ingen säkerhet, borgen eller deposition

Ingen säkerhet, borgen eller deposition, oavsett dess benämning, får krävas av den part som i en medlemsstat ger in en ansökan om erkännande, verkställbarhet eller verkställighet av en dom som har meddelats i en annan medlemsstat, på den grunden att han eller hon är utländsk medborgare eller inte har domicil eller hemvist i den verkställande medlemsstaten.

Artikel 33o

Ingen avgift eller skatt

Ingen avgift eller skatt som är beräknad efter tvisteföremålets värde får tas ut i den verkställande medlemsstaten vid ett förfarande som avser en verkställbarhetsförklaring.

Kapitel V

Officiella handlingar och förlikningar inför domstol

Artikel 34

Godkännande av officiella handlingar

1.  En officiell handling som har upprättats i en medlemsstat ska ha samma bevisvärde i en annan medlemsstat som den har i ursprungsmedlemsstaten eller ett bevisvärde som är så jämförbart som möjligt, under förutsättning att detta inte uppenbarligen strider mot grunderna för rättsordningen (ordre public) i den berörda medlemsstaten.

En person som önskar använda sig av en officiell handling i en annan medlemsstat får begära att den utfärdande myndigheten i ursprungsmedlemsstaten fyller i det formulär som ska utarbetas i enlighet med det rådgivande förfarande som avses i artikel 48.2 och anger den officiella handlingens bevisvärde i ursprungsmedlemsstaten.

2.  Om en officiell handlings äkthet bestrids, ska detta göras vid domstol i ursprungsmedlemsstaten och avgöras enligt den statens lagstiftning. En officiell handling som bestrids ska inte ha något bevisvärde i en annan medlemsstat innan bestridandet har avgjorts vid den behöriga domstolen.

3.  Alla bestridanden som gäller rättshandlingar eller rättsliga förhållanden som fastställs i en officiell handling ska göras vid de domstolar som är behöriga enligt denna förordning och ska avgöras i enlighet med tillämplig lag enligt kapitel III. Den officiella handling som bestrids ska inte ha något bevisvärde i en annan medlemsstat än ursprungsmedlemsstaten i den relevanta frågan innan bestridandet har avgjorts vid den behöriga domstolen.

4.  Om utgången av ett mål som handläggs vid en domstol i en medlemsstat är avhängig av en fråga som är av prejudiciell betydelse och som gäller de rättshandlingar eller rättsliga förhållanden som fastställs i en officiell handling på arvsområdet, ska den domstolen ha behörighet att avgöra frågan.

Artikel 35

Officiella handlingars verkställbarhet

1.  En officiell handling ▌ som är verkställbar i ursprungsmedlemsstaten ska efter ansökan från en berörd part förklaras vara verkställbar i en annan medlemsstat i enlighet med det förfarande som föreskrivs i artiklarna 33b–33o.

1a.  Vid tillämpningen av artikel 33c.3 b ska den myndighet som har fastställt den officiella handlingen efter ansökan från en berörd part utfärda ett intyg med hjälp av det formulär som ska utarbetas i enlighet med det rådgivande förfarande som avses i artikel 48.2.

2.  Den domstol vid vilken ansökan om ändring görs i enlighet med artikel 33g eller artikel 33h ska vägra att utfärda eller återkalla en verkställbarhetsförklaring endast om verkställighet av den officiella handlingen uppenbarligen strider mot grunderna för rättsordningen (ordre public) i den verkställande medlemsstaten.

Artikel 35a

Verkställbarhet av förlikningar inför domstol

1.  En förlikning som ingåtts inför domstol och som är verkställbar i ursprungsmedlemsstaten ska efter ansökan från en berörd part i enlighet med det förfarande som föreskrivs i artiklarna 33b–33o förklaras vara verkställbar i en annan medlemsstat.

1a.  Vid tillämpning av artikel 33c.3 b ska den domstol som godkände förlikningen eller inför vilken den ingicks efter ansökan från en berörd part utfärda ett intyg med hjälp av det formulär som ska utarbetas i enlighet med det rådgivande förfarande som avses i artikel 48.2.

2.  Den domstol vid vilken ansökan om ändring görs i enlighet med artikel 33g eller artikel 33h ska vägra att utfärda eller återkalla en verkställbarhetsförklaring endast om verkställighet av förlikningen inför domstol uppenbarligen strider mot grunderna för rättsordningen (ordre public) i den verkställande medlemsstaten.

Kapitel VI

Europeiskt arvsintyg

Artikel 36

Inrättande av ett europeiskt arvsintyg

1.  Genom denna förordning inrättas ett europeiskt arvsintyg (nedan kallat arvsintyget) som ska utfärdas för användning i en annan medlemsstat och ha de verkningar som är förtecknade i artikel 42.

2.  Det ska inte vara obligatoriskt att använda ett ▌ arvsintyg.

2a.  Arvsintyget ska inte ersätta nationella dokument som används för liknande ändamål i medlemsstaterna. När det har utfärdats för användning i en annan medlemsstat ska arvsintyget emellertid även ha de verkningar som är förtecknade i artikel 42 i den medlemsstat vars myndigheter utfärdade det i enlighet med detta kapitel.

Artikel 36a

Arvsintygets syfte

1.  Arvsintyget ska användas av arvingar och testamentstagare som har direkta rättigheter i kvarlåtenskapen och testamentsexekutorer eller boutredningsmän som i en annan medlemsstat behöver åberopa sin ställning eller utöva sina rättigheter som arvingar eller testamentstagare och/eller sina befogenheter som testamentsexekutorer eller boutredningsmän.

2.  Arvsintyget får i synnerhet användas som bevis för en eller flera av följande specifika element:

a)  Ställning och/eller rättigheter för varje arvinge eller i förekommande fall varje testamentstagare som anges i arvsintyget liksom respektive arvslott.

b)  Tilldelning av en specifik tillgång eller specifika tillgångar som ingår i kvarlåtenskapen till arvinge eller i förekommande fall testamentstagare som anges i arvsintyget.

c)  Befogenheter för den person som i arvsintyget anges som testamentsexekutor eller boutredningsman.

Artikel 37

Behörighet att utfärda europeiskt arvsintyg

▌

Arvsintyget ska utfärdas i den medlemsstat vars domstolar är behöriga enligt artikel 4, 5c, 6 eller 6a. Utfärdande myndighet ska vara

a)  en domstol enligt definitionen i artikel 2.2 eller

b)  en annan myndighet som enligt nationell rätt är behörig att handlägga arvsärenden.

Artikel 38

Ansökan om arvsintyg

-1.  Arvsintyg ska utfärdas efter ansökan från en sådan person som avses i artikel 36a.1 (nedan kallad sökanden).

-1a.  Vid inlämning av ansökan får sökanden använda sig av det formulär som ska utarbetas i enlighet med det rådgivande förfarande som avses i artikel 48.2.

1.  Ansökan ska innehålla den information som förtecknas nedan, såvitt denna information är känd för sökanden och behövs för att den utfärdande myndigheten ska kunna intyga riktigheten i de uppgifter som sökanden vill ha bestyrkta, och ska åtföljas av alla relevanta handlingar antingen i original eller i form av kopior som uppfyller de villkor som krävs för att de ska kunna godtas som officiella handlingar, utan att det påverkar tillämpningen av artikel 40.1a:

a)  Personuppgifter om den avlidne: efternamn (i förekommande fall: namn som ogift), samtliga förnamn, kön, födelsedatum och födelseort, civilstånd, nationalitet, personnummer (om sådant finns), adress vid dödstillfället, dödsdatum och dödsort.

b)  Personuppgifter om sökanden: efternamn (i förekommande fall: namn som ogift), samtliga förnamn, kön, födelsedatum och födelseort, civilstånd, nationalitet, personnummer (om sådant finns), adress samt uppgifter om eventuell anknytning till den avlidne.

ba)  Personuppgifter om sökandens företrädare om sådan finns: efternamn (i förekommande fall: namn som ogift), samtliga förnamn, adress och bevis för status som företrädare.

bb)  Personuppgifter om den avlidnes make, maka eller partner och i förekommande fall f.d. make, maka eller partner: efternamn (i förekommande fall: namn som ogift), samtliga förnamn, kön, födelsedatum och födelseort, civilstånd, nationalitet, personnummer (om sådant finns) och adress.

bc)  Personuppgifter om andra eventuella förmånstagare som utsetts i ett förordnande om kvarlåtenskap och fysiska personer inom arvsrättsgränsen: efternamn och samtliga förnamn eller organisationsnamn, personnummer (om sådant finns) och adress.

bd)  Arvsintygets avsedda ändamål i enlighet med artikel 36a.

be)  Kontaktuppgifter för den domstol eller behöriga myndighet som handlägger eller har handlagt själva arvet i förekommande fall.

c)  De ▌ omständigheter som i förekommande fall ligger till grund för sökandens krav på rätt till arv i egenskap av förmånstagare och/eller rätt att verkställa den avlidnes testamente och/eller rätt att förvalta den avlidnes kvarlåtenskap.

ca)  Angivande av huruvida den avlidne hade upprättat ett förordnande om kvarlåtenskap; om varken originalet eller en kopia har bifogats, ska uppgifter lämnas om var originalet finns.

▌

e)  Angivande av huruvida den avlidne hade ingått äktenskapsförord eller ett avtal avseende ett förhållande som kan ha jämförbar verkan med äktenskap; om varken originalet eller en kopia har bifogats, ska uppgifter lämnas om var originalet finns.

ea)  Angivande av huruvida någon av förmånstagarna har avgett någon förklaring om accept av eller i förekommande fall avstående från arvet.

f)  En förklaring om att de uppgifter som ska styrkas, såvitt sökanden känner till, inte är föremål för någon tvist.

fa)  Annan information som sökanden anser vara av intresse för utfärdandet av arvsintyget.

▌

Artikel 40

Prövning av ansökan

1.  Vid mottagandet av ansökan ska den utfärdande myndigheten kontrollera den information och de förklaringar och handlingar samt annan bevisning som sökanden åberopar. Den ska självmant göra de utredningar som krävs för att kontrollera de uppgifter som lämnats om detta föreskrivs eller är tillåtet i den lag som gäller för myndigheten eller uppmana sökanden att lämna ytterligare bevisning som myndigheten anser vara nödvändig.

1a.  Om sökanden inte har kunnat lämna kopior av de relevanta handlingarna som uppfyller de villkor som krävs för att deras äkthet ska kunna fastställas, får den utfärdande myndigheten besluta att godta annan form av bevisning.

1b.  Om detta föreskrivs i den lag som gäller för myndigheten och på de villkor som där fastställs, får den utfärdande myndigheten begära att förklaringar avges under ed eller genom försäkran om kända förhållanden i stället för en ed.

▌

2a.  Den utfärdande myndigheten ska vidta alla nödvändiga åtgärder för att informera förmånstagarna om ansökan om ett arvsintyg. Den ska, om detta är nödvändigt för fastställandet av de uppgifter som ska styrkas, höra berörda personer eller testamentsexekutorer eller boutredningsmän och göra offentliga tillkännagivanden som syftar till att ge andra eventuella förmånstagare möjligheten att åberopa sina rättigheter.

3.  Vid tillämpning av denna artikel ska en medlemsstats behöriga myndighet på begäran ge den utfärdande myndigheten i en annan medlemsstat tillgång till information från i synnerhet fastighetsregister, folkbokföringsregister och register som avser handlingar och omständigheter som är relevanta för arvet eller för makarnas förmögenhetsförhållanden eller motsvarande förmögenhetsförhållanden som avser den avlidne, i de fall den behöriga myndigheten enligt nationell lagstiftning skulle ha rätt att ge en annan nationell myndighet tillgång till sådan information. ▌

 

Artikel 40a

Utfärdande av arvsintyg

1.  Den utfärdande myndigheten ska utan dröjsmål utfärda arvsintyget i enlighet med förfarandet i detta kapitel när de uppgifter som ska styrkas har fastställts enligt den lag som är tillämplig på arvet eller enligt annan lag som är tillämplig på vissa delar av det. Den ska använda det formulär som ska utarbetas i enlighet med det rådgivande förfarande som avses i artikel 48.2. Den utfärdande myndigheten ska framför allt inte utfärda intyget

a)  om de uppgifter som ska styrkas bestrids eller

b)  om intyget inte skulle vara förenligt med ett beslut som omfattar samma uppgifter.

2.  Den utfärdande myndigheten ska vidta alla åtgärder som krävs för att informera alla förmånstagarna om utfärdandet av arvsintyget.

Artikel 41

Arvsintygets innehåll

▌

2.  Arvsintyget ska innehålla följande information i den utsträckning som behövs för det ändamål som arvsintyget utfärdas för:

a)  Den utfärdande myndighetens namn och adress.

aa)  Ärendenummer.

ab)  De ▌ omständigheter som ligger till grund för den utfärdande myndighetens bedömning att den är behörig att utfärda arvsintyget ▌.

ac)  Datum för utfärdandet.

ad)  Personuppgifter om sökanden: efternamn (i förekommande fall: namn som ogift), samtliga förnamn, kön, födelsedatum och födelseort, civilstånd, nationalitet, personnummer (om sådant finns), adress samt uppgifter om eventuell anknytning till den avlidne.

b)  Personuppgifter om den avlidne: efternamn (i förekommande fall: namn som ogift), samtliga förnamn, kön, födelsedatum och födelseort, civilstånd, nationalitet, personnummer (om sådant finns), adress vid dödstillfället, dödsdatum och dödsort.

ba)  Personuppgifter om förmånstagarna: efternamn (i förekommande fall: namn som ogift), samtliga förnamn och personnummer (om sådant finns).

c)  Information om äktenskapsförord som den avlidne har ingått eller i förekommande fall ett avtal som den avlidne ingått avseende ett förhållande som enligt den lag som är tillämplig på sådana förhållanden har jämförbar verkan med äktenskap samt information om makarnas förmögenhetsförhållanden eller motsvarande förmögenhetsförhållanden.

d)  Vilken lag som är tillämplig på arvet ▌ och de ▌ omständigheter som ligger till grund för fastställandet av vilken lag som är tillämplig.

e)  Uppgifter om huruvida det rör sig om intestatarv eller en testamentarisk arvsordning enligt ett förordnande om kvarlåtenskap, inbegripet uppgifter om omständigheter som ligger till grund för de rättigheter och/eller befogenheter som tillkommer arvingarna, testamentstagarna, testamentsexekutorerna eller boutredningsmännen.

▌

g)  I förekommande fall omnämnande av vilken typ av accept av eller avstående från arv som var och en av förmånstagarna har gjort.

h)  ▌ Uppgift om varje arvinges arvslott och i förekommande fall en förteckning över rättigheterna och/eller tillgångarna för varje arvinge.

i)  En förteckning över rättigheterna och/eller tillgångarna för varje testamentstagare ▌.

j)  Begränsningarna när det gäller arvingarnas och i förekommande fall testamentstagarnas rättigheter enligt den lag som är tillämplig på arvet och/eller enligt ett förordnande om kvarlåtenskap.

k)  ▌ Testamentsexekutorns och/eller boutredningsmannens befogenheter och begränsningarna av sådana befogenheter enligt den lag som är tillämplig på arvet och/eller enligt ett förordnande om kvarlåtenskap.

 

Artikel 42

▌Arvsintygets rättsverkningar

1.  ▌Arvsintyget ska ha rättsverkningar i alla medlemsstater utan att det krävs något särskilt förfarande.

2.  Det ska antas att arvsintyget på ett korrekt sätt visar omständigheter som har fastställts enligt den lag som är tillämplig på arvet eller enligt annan lag som är tillämplig på vissa delar av det. ▌Den person som i arvsintyget anges som arvinge, testamentstagare, testamentsexekutor eller boutredningsman ska antas ha den ställning som anges i arvsintyget och/eller vara innehavare av de rättigheter eller befogenheter som anges i arvsintyget utan några andra villkor för och/eller inskränkningar i dessa rättigheter eller befogenheter än de som anges i arvsintyget.

3.  Varje person som utifrån den information som ges i arvsintyget gör betalningar eller överlåter egendom till en person som i arvsintyget anges som bemyndigad att ta emot betalning eller egendom ska anses ha gjort transaktioner med en person som är bemyndigad att ta emot betalning eller egendom, såvida inte personen insåg att innehållet i arvsintyget var felaktigt eller inte har kännedom om sådana felaktigheter på grund av grov oaktsamhet.

4.  Om en person som i arvsintyget anges som bemyndigad att förfoga över kvarlåtenskap förfogar över sådan kvarlåtenskap till förmån för en annan person, ska denna andra person, om han eller hon agerar utifrån den information som ges i arvsintyget, anses ha gjort transaktioner med en person som är bemyndigad att förfoga över den berörda egendomen, såvida inte personen insåg att innehållet i arvsintyget var felaktigt eller inte har kännedom om sådana felaktigheter på grund av grov oaktsamhet.

5.  Arvsintyget ska utgöra en giltig handling för ▌ registrering av kvarlåtenskapen i det relevanta registret i en medlemsstat utan att det påverkar tillämpningen av artikel 1.3 j och 1.3 ja.

Artikel 42a

Bestyrkta kopior av arvsintyget

1.  Den utfärdande myndigheten ska behålla originalet av arvsintyget och ska utfärda en eller flera bestyrkta kopior till sökanden och till varje person som visar legitimt intresse.

1a.  Den utfärdande myndigheten ska, i enlighet med artiklarna 43.3 och 44a.2, upprätta en förteckning över personer till vilka bestyrkta kopior har utfärdats i enlighet med punkt 1.

2.  De bestyrkta kopior som utfärdas ska vara giltiga under en begränsad period på sex månader, vilket ska anges med förfallodatum på den bestyrkta kopian. I vederbörligen motiverade undantagsfall får den utfärdande myndigheten, genom undantag, besluta att giltighetstiden ska förlängas. Så snart som denna period har löpt ut ska varje person som innehar en bestyrkt kopia för att kunna använda arvsintyget för de ändamål som anges i artikel 36a ansöka om en förlängning av giltighetstiden för den bestyrkta kopian eller begära en ny bestyrkt kopia från den utfärdande myndigheten.

 

Artikel 43

Korrigering,
ändring eller återkallelse av ▌ arvsintyget

1.  Den utfärdande myndigheten ska på begäran av varje person som kan visa att den har ett legitimt intresse eller på eget initiativ korrigera skrivfel i arvsintyget.

2.  Den utfärdande myndigheten ska på begäran varje person som kan visa att den har ett legitimt intresse eller, där denna möjlighet föreskrivs enligt nationell lag, på eget initiativ ändra eller återkalla arvsintyget, om det har fastställts att arvsintyget är felaktigt eller att enskilda uppgifter i det är felaktiga.

3.  Den utfärdande myndigheten ska utan dröjsmål underrätta alla personer till vilka bestyrkta kopior av arvsintyget har utfärdats i enlighet med artikel 42a.1 om korrigeringar, ändringar eller återkallelse av intyget.

Artikel 44

Rättsmedel

1.  Beslut som fattas av den utfärdande myndigheten i enlighet med artikel 40a kan bestridas av varje person som har rätt att ansöka om ett arvsintyg.

  Beslut som fattas av den utfärdande myndigheten i enlighet med artiklarna 43 och 44a.1 a kan bestridas av varje person som visar legitimt intresse.

  Bestridandet ska lämnas in till en rättslig myndighet i den medlemsstat där den utfärdande myndigheten är belägen, i enlighet med lagen i denna stat.

2.  Om ett arvsintyg i samband med ett bestridande enligt punkt 1 skulle visa sig vara felaktigt, ska den behöriga rättsliga myndigheten korrigera, ändra eller återkalla arvsintyget eller se till att den utfärdande myndigheten korrigerar, ändrar eller återkallar arvsintyget.

  Om vägran att utfärda ett arvsintyg i samband med ett bestridande enligt punkt 1 skulle visa sig vara omotiverad, ska den behöriga rättsliga myndigheten utfärda arvsintyget eller se till att den utfärdande myndigheten gör en ny bedömning av fallet och fattar ett nytt beslut.

Artikel 44a

Hävning av arvsintygets rättsverkningar

1.  Arvsintygets rättsverkningar kan hävas av

a)  den utfärdande myndigheten, på begäran av varje person som kan visa att den har ett legitimt intresse, i avvaktan på en ändring eller återkallelse av arvsintyget i enlighet med artikel 43, eller

b)  den rättsliga myndigheten, på begäran av varje person som har rätt att bestrida ett beslut som fattas av den utfärdande myndigheten i enlighet med artikel 44, i avvaktan på ett sådant bestridande.

2.  Den utfärdande myndigheten eller i förekommande fall den rättsliga myndigheten ska utan dröjsmål underrätta alla personer till vilka bestyrkta kopior av arvsintyget har utfärdats i enlighet med artikel 42a.1 om eventuell hävning av arvsintygets rättsverkningar.

  Under hävningen av arvsintygets rättsverkningar får inga ytterligare bestyrkta kopior av arvsintyget utfärdas.

Kapitel VII

Allmänna bestämmelser och slutbestämmelser

Artikel 44b

Legalisering eller annat liknande förfarande

Ingen legalisering eller annat liknande förfarande får krävas med avseende på handlingar som har utfärdats i en medlemsstat inom ramen för denna förordning.

 

Artikel 45

Förhållandet till gällande internationella konventioner

1.  Denna förordning ska inte påverka tillämpningen av internationella konventioner i vilka en eller flera medlemsstater är part när denna förordning antas och vilka gäller frågor som omfattas av denna förordning ▌.

  Särskilt de medlemsstater som är avtalsslutande parter i Haagkonventionen av den 5 oktober 1961 rörande lagkonflikter i fråga om formen för testamentariska förordnanden ska fortsätta att tillämpa reglerna i denna konvention i stället för artikel 19d i denna förordning avseende testamentens och gemensamma testamentens formella giltighet.

2.  Trots punkt 1 ska denna förordning bland medlemsstaterna ha företräde ▌ framför konventioner som har ingåtts uteslutande mellan två eller flera av dem, i den mån som konventionerna gäller frågor som regleras genom denna förordning ▌.

2a.  Denna förordning ska inte hindra tillämpningen av konventionen av den 19 november 1934 mellan Sverige, Danmark, Finland, Island och Norge innehållande internationella privaträttsliga bestämmelser om arv, testamente och boutredning, ändrad genom en mellanstatlig överenskommelse mellan dessa stater av den [datum] 2012, av de medlemsstater som är parter i konventionen, i den utsträckning som konventionen föreskriver

a)  regler för förfarandeaspekterna av dödsboförvaltning enligt konventionen och handräckning i detta hänseende av myndigheterna i de stater som är avtalsslutande parter i konventionen, och

b)  enklare och snabbare förfaranden för erkännande och verkställighet av domar i samband med arv.

Artikel 45a

Förhållandet till rådets förordning (EG) nr 1346/2000

Denna förordning ska inte påverka tillämpningen av rådets förordning (EG) nr 1346/2000 av den 29 maj 2000 om insolvensförfaranden[11].

Artikel 46

Information tillgänglig för allmänheten

Medlemsstaterna ska, i syfte att göra informationen tillgänglig för allmänheten inom ramen för det europeiska rättsliga nätverket på privaträttens område, förse kommissionen med en kort sammanfattning av sin nationella lagstiftning om arvsrätt och de nationella förfarandena rörande arvsrätt, inbegripet information om vilken typ av myndighet som har befogenhet i arvsfrågor och information om vilken typ av myndighet som har befogenhet att ta emot förklaringar om accept av eller avstående från arv, legat eller laglott enligt artikel 8.

Medlemsstaterna ska också tillhandahålla faktablad med en förteckning över de handlingar eller den information som vanligtvis krävs för att registrera fast egendom som är belägen på deras territorium.

Medlemsstaterna ska ständigt hålla denna information aktuell.

 

Artikel 46a

Information om kontaktuppgifter och förfaranden

1.  Senast den […][12] ska medlemsstaterna meddela kommissionen

a)  namn och kontaktuppgifter för de domstolar eller myndigheter som har behörighet att behandla ansökningar om verkställbarhetsförklaring i enlighet med artikel 33b.1 och överklaganden av beslut med anledning av sådana ansökningar i enlighet med artikel 33g.2,

b)  de förfaranden för överklaganden som avses i artikel 33h,

c)  relevant information om de myndigheter som är behöriga att utfärda arvsintyget enligt artikel 37, och

d)  de rättsmedel som avses i artikel 44.

Medlemsstaterna ska underrätta kommissionen om senare ändringar av denna information.

2.  Kommissionen ska i Europeiska unionens officiella tidning offentliggöra de uppgifter som meddelas enligt punkt 1, med undantag av adresser och andra kontaktuppgifter för de domstolar och myndigheter som avses i led a.

3.  Kommissionen ska göra alla de uppgifter som meddelas enligt punkt 1 tillgängliga för allmänheten på annat lämpligt sätt, framför allt genom det europeiska rättsliga nätverket på privaträttens område.

Artikel 47

Upprättande och senare ändringar av den förteckning som avses i artikel 2.2

1.  Kommissionen ska på grundval av underrättelserna från medlemsstaterna upprätta den förteckning över andra myndigheter och rättstillämpare som avses i artikel 2.2.

2.  Medlemsstaterna ska underrätta kommissionen om alla senare ändringar av denna förteckning. Kommissionen ska ändra förteckningen i enlighet därmed.

3.  Kommissionen ska offentliggöra förteckningen och alla senare ändringar i Europeiska unionens officiella tidning.

4.  Kommissionen ska på varje annat lämpligt sätt offentliggöra alla upplysningar som lämnas enligt punkterna 1 och 2, särskilt genom det europeiska rättsliga nätverket på privaträttens område.

Artikel 47a

Upprättande och senare ändringar av de intyg och formulär som avses i artiklarna 33c, 34, 35, 35a, 38 och 40a

Kommissionen ska anta genomförandeakter om upprättande och senare ändringar av de intyg och formulär som avses i artiklarna 33c, 34, 35, 35a, 38 och 40a. Dessa genomförandeakter ska antas i enlighet med det rådgivande förfarande som avses i artikel 48.2.

Artikel 48

Kommittéförfarande

1.  Kommissionen ska biträdas av en kommitté. Denna kommitté ska vara en kommitté i den mening som avses i förordning (EU) nr 182/2011.

2.  När det hänvisas till denna punkt ska artikel 4 i förordning (EU) nr 182/2011 tillämpas.

Artikel 49

Översyn

Senast den [...][13] ska kommissionen lägga fram en rapport för Europaparlamentet, rådet och Europeiska ekonomiska och sociala kommittén om tillämpningen av denna förordning, med en utvärdering av eventuella praktiska problem som har uppstått i samband med parallella förlikningar som ingås utanför domstol i fråga om arvskiften i olika medlemsstater eller en förlikning utanför domstol som ingås i en medlemsstat parallellt med en förlikning som ingås inför en rättslig myndighet i en annan medlemsstat. Rapporten ska vid behov åtföljas av förslag till ändringar.

Artikel 50

Övergångsbestämmelser

1.  Denna förordning ska vara tillämplig på arv efter personer som avlidit på eller efter den dag då förordningen började tillämpas.

2.  Om den avlidne före den dag då denna förordning började tillämpas hade valt vilken lag som skulle vara tillämplig på arvet, ska detta val anses giltigt, om det uppfyller villkoren i kapitel III eller om det var giltigt vid tillämpningen av gällande internationell privaträtt då lagvalet gjordes, i den stat där den avlidne hade sin hemvist eller i någon eller några av de stater där den avlidne var medborgare.

2a.  Ett förordnande om kvarlåtenskap som gjordes före den dag då denna förordning började tillämpas ska vara godtagbart och giltigt i sak och till formen, om det uppfyller villkoren i kapitel III eller om det var godtagbart och giltigt i sak och till formen vid tillämpningen av gällande internationell privaträtt då förordnandet gjordes, i den stat där den avlidne hade sin hemvist eller i någon eller några av de stater där han var medborgare eller i den medlemsstat där den myndighet som handlägger arvet är belägen.

2b.  Om ett förordnande om kvarlåtenskap gjordes före den dag då denna förordning började tillämpas i enlighet med den lag som den avlidne kunde ha valt i enlighet med denna förordning ska den lagen anses ha valts som den lag som är tillämplig på arvet.

Artikel 51

Ikraftträdande

Denna förordning träder i kraft den tjugonde dagen efter det att den har offentliggjorts i Europeiska unionens officiella tidning.

Den ska tillämpas från och med den […][14], med undantag för artiklarna 46 och 46a, som ska tillämpas från och med den […][15], och artiklarna 47, 47a och 48, som ska tillämpas från och med den […][16].

Denna förordning är till alla delar bindande och direkt tillämplig i alla medlemsstater i enlighet med fördragen.

Utfärdad i Bryssel den

På Europaparlamentets vägnar  På rådets vägnar

Ordförande  Ordförande

MOTIVERING

I. Inledning

Den centrala punkten för en europeisk lösning är enhetliga anknytningskriterier för domstols behörighet och tillämplig lag. Enligt kommissionens förslag är det hemvisten som är avgörande i båda fall. Hit hör emellertid ofrånkomligen arvlåtarens rätt att kunna välja lagen i det land där han eller hon haft sin hemvist som den lag som styr arvskiftet, i kombination med möjligheten att ärendet i ett sådant fall kan hänskjutas till en domstol i ursprungslandet.

Det är med avseende på denna kombination som förslaget ska bedömas.

Varje lösning har sina starka och svaga sidor. Det kommer alltid att vara möjligt att beskriva händelseförlopp vilkas resultat inte är fullt ut tillfredsställande. Detta ligger i sakens natur, i det komplicerade ämnet, i mångfalden i livets sakförhållanden och i målkonflikterna mellan de olika bedömningssätten. En bedömning måste göras i ett helhetsperspektiv.

Därför bör man instämma i de grundläggande val som gjorts i kommissionens förslag. Dessa motsvarar också i allt väsentligt Europaparlamentets yttrande över grönboken[17]. Förslaget skapar rättssäkerhet, är jämförelsevis tydligt och enkelt och kan i sina viktigaste frågor förstås också av genomsnittsmedborgaren. Uppdelning av kvarlåtenskap undviks. Genom anknytningen till hemvist kommer den behöriga domstolen i regel att kunna tillämpa det egna landets lag, också i förhållande till tredjelandsmedborgare. För det mesta kommer arvlåtarens hemvist också att ha varit den plats där han eller hon haft sitt intressecentrum.

I samband med lagval kan denna överensstämmelse garanteras genom hänvisning till en domstol i ursprungslandet.

Den nya rätten att välja stärker medborgarnas självständighet. Dess begränsning till medborgarskapet medför samtidigt att den ordningsfunktion som ligger i arvsrätten och skyddet av familjemedlemmar upprätthålls och att kringgående och missbruk till största del förhindras. Medborgarskapet är ett tillförlitligt kriterium för anknytningen.

På denna grundval kan erkännande och verkställighet av domar ske.

Kommissionens förslag avrundas genom inrättandet av ett europeiskt arvsintyg. Det rör sig här inte om något avslutande lagakraftvunnet beslut om arvsordningen, utan om ett intyg om arvsordningen. Detta intyg gäller över gränserna som bevis för registerinföranden och utfärdas för att skydda den som i god tro förvärvar kvarlåtenskap. Detta innebär en avsevärd förbättring av rätts- och handelstransaktionerna i arvsfrågor.

Sammanfattningsvis kan man konstatera följande:

För medborgare som har sin hemvist i sitt ursprungsland sker inga förändringar om alla deras tillgångar befinner sig enbart där. Om de skulle äga tillgångar, särskilt fastigheter, utanför sitt ursprungsland omfattas också dessa på ett enhetligt sätt och utan särskilda testamentariska förordnanden av lagen i det land där de har sin hemvist.

Om en medborgare skulle ha, eller vilja ha, sin hemvist utanför sitt ursprungsland kan han eller hon välja lagen i det land där han eller hon haft sin hemvist. Detta utgör en avgörande förbättring.

Också rådgivare i arvsfrågor ges en säker grundval.

Domstolar eller övriga behöriga instanser kommer i regel att kunna tillämpa den egna rätten.

Verkställandet av gränsöverskridande arvsärenden förenklas avsevärt.

Medborgare som haft sin hemvist utanför sitt ursprungsland och inte gjort något lagval kommer i framtiden vid dödsfall att omfattas av arvsrätten i vistelsestaten. Detta är någonting nytt för alla medlemsstater. Med tanke på eventuella invändningar kan man hänvisa till att detta rättsläge redan nu gäller i många fall utan att medborgarna är medvetna om det.

Sådana invändningar kan bemötas med informationskampanjer. Varje försök till lösning har sina för- och nackdelar. Man kan inte samtidigt beakta alla mål. Föredraganden anser att det nuvarande rättsläget, på samma sätt som alla andra tillvägagångssätt, medför avsevärt fler problem. Därför anser han att det föreslagna konceptet bör föredras.

Förordningen kan inte lösa alla problem och är inte avsedd att reglera varje detalj, men den kommer att avsevärt förbättra det nuvarande rättsläget. Medborgarna får en tydlig och säker grundval för att utforma sina arvsfrågor. De kan på ett bättre sätt utnyttja sina rättigheter på den inre marknaden. Klarhet angående rättsläget och rättssäkerhet är centrala rättsliga värden, särskilt på området för arvsrätten. Förordningen stärker dessa rättsliga värden, gör nytta för medborgarna och medför ett avsevärt europeiskt mervärde.

I förebyggande syfte ska följande påpekas:

1)  Tillämplig lag påverkar inte tillämpliga bestämmelser om arvsskatt.

2)  Förordningen reglerar endast den internationella privaträtten. Den materiella arvsrätten ändras inte.

3)  Storbritannien och Irland har använt sig av rätten till undantag.

Den rättsliga grunden för förslaget till förordning är artikel 81 i fördraget om Europeiska unionens funktionssätt.

II. Enskilda frågor

Trots samtycket till de grundläggande val som gjorts i förslaget kvarstår svåra problem och det behöver göras nödvändiga korrigeringar och kompletteringar. Här ska vi gå in på några av dessa.

Hemvist

Hemvisten är ett nyckelbegrepp i förordningen. Med rätta ägnas detta begrepp särskild uppmärksamhet, och det bör göras en så tydlig definition som möjligt. En definition som innehåller tvingande villkor och/eller tidsfrister gör inte rättvisa åt mångfalden i livets olika situationer. Definitionen av begreppet kommer på detta sätt inte att bli säkrare, utan kommer eventuellt att ta längre tid. Efter ett dödsfall bör det snarast möjligt klargöras vilken domstol som är behörig. Denna domstol kan och ska i det konkreta enskilda fallet fastställa hemvisten och sin behörighet enligt allmänna kriterier, såsom de beskrivs i ett av skälen. För övrigt bör det påpekas att mycket få nationella rättsordningar innehåller en rättslig definition av detta begrepp. Inte heller EU:s förordning om underhållsrättigheter eller en rad internationella avtal innehåller någon sådan definition.

Lagval

Den lagvalsmöjlighet som är ny för många medborgare och stater är en av förslagets centrala beståndsdelar. I enlighet med principen att testamentsgivarens vilja ska respekteras så långt det är möjligt inom den tillämpliga lagstiftningens ramar (s.k. favor testamenti) bör olika förtydliganden och kompletteringar göras.

Avgränsning till medlemsstaternas materiella rätt och processrätt

Förordningen är endast avsedd att ändra den internationella privaträtten i medlemsstaterna, inte deras materiella arvsrätt eller övrig materiell rätt eller processrätt. Ändå förekommer det mindre ingrepp och överlappningar. Orsaken ligger i den olikartade utformningen av de arvsrättsliga bestämmelserna, sakrätten och arvsförfarandena i medlemsstaterna.

Medlemsstaternas sakrätt och processrätt ska enligt föredragandens förslag ändras i minsta möjliga utsträckning. Detta kan innebära en extra byråkratisk belastning för arvingarna (jämför artikel 21). Av denna anledning lägger föredraganden i förebyggande syfte fram ytterligare ett förslag som enligt hans synsätt innehåller det som minimalt bör föreskrivas för att inte påverka den nationella sakrätten och processrätten.

Arvsavtal

Arvsavtal utgör ett särskilt problem inom den internationella privaträtten, eftersom de inte finns eller till och med avvisas i vissa länder. Det bör stå klart att de arvsrättsliga bestämmelserna, och därmed till exempel laglottsrätten för varje person som är avtalspart, fastställs var och en för sig i enlighet med förordningen.

Dessa ändringar torde också vara i de medlemsstaters intresse som inte har några arvsavtal.

Grunderna för domstolslandets rättsordning (s.k. ordre public)

Förbehållet för grunderna för domstolslandets rättordning är en erkänd rättslig princip inom den internationella privaträtten. Med tanke på de gemensamma rättsliga övertygelserna och värdena bör detta förbehåll inte längre ha någon betydelse för förhållandet mellan medlemsstaterna.

Invändningar enligt vilka det skulle öppnas nya möjligheter att kringgå laglottsrätten är obefogade. I nästan alla medlemsstater finns en laglottsrätt, även om den utformats på olika sätt. Om en arvlåtaren valt lagen i det land där han eller hon har sin hemvist saknas det anledning att fundera över ett kringgående. Om lagvalet kopplats till hemvisten hade man kunnat befara detta. Enligt detta förslag är det i sig inte tillräckligt att en medborgare flyttar sin hemvist till en annan medlemsstat, utan han eller hon måste ha sin hemvist där vid dödstillfället (men inte nödvändigtvis avlida där). Det verkar något långsökt att anta att ett större antal människor i detta avseende skulle flytta sin hemvist i avsikt att ha kvar denna hemvist fram till sin död. De medborgare som under alla omständigheter vill kringgå bestämmelser hittar en möjlighet även i gällande lagstiftning.

Erkännande av officiella handlingar

Föredraganden stöder erkännandet av officiella handlingar med tanke på deras fria rörlighet och ”erkännandet” av att de är äkta och kan fungera som formellt styrkande handlingar. Begreppet ”erkännande” kan dock leda till missförstånd, eftersom det inte i sig är entydigt utan måste tolkas med utgångspunkt i sitt sammanhang.

Det europeiska arvsintyget

Det europeiska arvsintyget bör begränsas till gränsöverskridande sakförhållanden. Varje instans som hanterar arvsfrågor – dvs. domstolar, myndigheter, notarii publici eller andra instanser – bör vara behörig att utfärda intyget. Vilka dessa instanser är bör fastställas av den medlemsstat som är behörig i enlighet med kapitel II.

ÄRENDETS GÅNG

Titel

Behörighet, tillämplig lag, erkännande och verkställighet av domar och officiella handlingar i samband med arv och om inrättandet av ett europeiskt arvsintyg

Referensnummer

COM(2009)0154 – C7-0236/2009 – 2009/0157(COD)

Framläggande för parlamentet

14.10.2009

 

 

 

Ansvarigt utskott

  Tillkännagivande i kammaren

JURI

22.10.2009

 

 

 

Rådgivande utskott

  Tillkännagivande i kammaren

LIBE

22.10.2009

 

 

 

Inget yttrande avges

  Beslut

LIBE

10.5.2010

 

 

 

Föredragande

  Utnämning

Kurt Lechner

9.11.2009

 

 

 

Behandling i utskott

2.12.2009

28.1.2010

22.3.2010

29.4.2010

 

1.12.2010

21.3.2011

20.6.2011

11.7.2011

Antagande

1.3.2012

 

 

 

Slutomröstning: resultat

+:

–:

0:

21

0

2

Slutomröstning: närvarande ledamöter

Raffaele Baldassarre, Luigi Berlinguer, Sebastian Valentin Bodu, Françoise Castex, Christian Engström, Marielle Gallo, Giuseppe Gargani, Lidia Joanna Geringer de Oedenberg, Sajjad Karim, Klaus-Heiner Lehne, Antonio Masip Hidalgo, Jiří Maštálka, Alajos Mészáros, Bernhard Rapkay, Evelyn Regner, Alexandra Thein, Rainer Wieland, Cecilia Wikström, Tadeusz Zwiefka

Slutomröstning: närvarande suppleanter

Piotr Borys, Cristian Silviu Buşoi, Kurt Lechner, Eva Lichtenberger, Angelika Niebler, Dagmar Roth-Behrendt

Slutomröstning: närvarande suppleanter (art. 187.2)

Oreste Rossi, Jacek Włosowicz

Ingivande

6.3.2012

 

[1] EUT C 44, 11.2.2011, s. 148.
[2]* Ändringar: ny text eller text som ersätter tidigare text markeras med fetkursiv stil och strykningar med symbolen ▌.
[3] EUT C 44, 11.2.2011, s. 148.
[4] EGT C 12, 15.1.2001, s. 1.
[5] EUT C 53, 3.3.2005, s. 1.
[6] EUT C 115, 4.5.2010, s. 1.
[7] EGT L 174, 27.6.2001, s. 25.
[8] EGT L 124, 8.6.1971, s. 1.
[9] EUT L 55, 28.2.2011, s. 13.
[10] EUT L 324, 10.12.2007, s. 79.
[11] EGT L 160, 30.6.2000, s. 1.
[12] EUT: 9 månader före den dag då denna förordning börjar tillämpas.
[13] EUT: 10 år efter den dag då förordningen börjar tillämpas.
[14] EUT: 36 månader efter den dag då denna förordning träder i kraft.
[15] EUT: 9 månader före den dag då denna förordning börjar tillämpas.
[16] EUT: Dagen efter den dag då denna förordning antas.
[17] Europaparlamentets resolution av den 16 november 2006 med rekommendationer till kommissionen om arv och testamenten (EUT C 314 E, 21.12.2006, s. 342).